"Här är män omogna – de ser inte kvinnor som människor"

Stödet för Hamas växer i Gaza. Många är oroliga för vad det innebär för kvinnorna.
– För oss är det här ändå inget fritt land, säger Ghada Abu Nada.
Om en månad ska hon gifta sig med en man hon träffade för första gången för knappt två veckor sedan.

Ghada Abu Nada är ansvarig sjuksköterska på Beit Hanoun-sjukhusets barnavdelning.

En kvinna nynnar för sitt barnbarn som hon bär på armen, medan den tonåriga modern vankar efter.

– Pang, du är död!

Pojkar springer runt och skjuter med plastgevär.

– De flesta barn har inte krigsrelaterade skador, säger Ghada Abu Nada.

Det vanligaste är problem med missbildningar och hjärnskador på grund av inavel.

– Familjerna gifter bort sina barn med nära släktingar för att behålla pengarna inom släkten, trots att de vet att barnen blir sjuka.

Efter jobbet tar hon en taxi hem till Jabaliya. Byarna flyter ihop i ett gytter av mer eller mindre halvfärdig bebyggelse och grushögar efter sönderbombade hus. Tvillingsystern Sanaa väntar i deras gemensamma hem med utflyktsfilt och godis.

På stranden går de förbi kaféerna och picknicktälten och lägger ut filten i sanden. Om en månad ska Ghada Abu Nada gifta sig och flytta från lägenheten där hon föddes för 31 år sedan. Det har inte gått två veckor sedan hon träffade sin man för första gången.

– Det hade varit bättre om jag lärt känna honom mer först. Men det är inte tillåtet i vårt samhälle, alla skulle säga att jag är en dålig kvinna. Det är okej, jag vänjer mig vid honom, säger hon och spottar ut ett melonfröskal.

Mohammed är bror till en granne. Grannen berättade att han är en bra person, jobbar som målare och vill gifta sig. Efter en koll med hans grannar och släktingar fick han komma på te hos Ghadas far, på bottenvåningen under systrarnas lägenhet.

”Vad vill du ha ut av äktenskapet?”, frågade Ghada.

”Jag tror inte på kärlek. Jag ser praktiskt på livet. Vi ska inte slösa tid på att ljuga vackra lögner för varandra. Det viktiga är att vi kan hitta ett sätt att leva som båda trivs med”, svarade Mohammad.

Han lovade att låta henne fortsätta arbeta och att dela ansvaret för hemmet med henne, även om han inte kan bidra lika mycket som hon till hushållskassan. Hon tyckte att han verkade ärlig. Familjerna pressade på.

Efter tre dagar skrev de på förlovningspappren. Då kunde de börja fika och promenera tillsammans.

– Han är rolig och enkel och verkar inte vilja stänga in mig. Men jag börjar upptäcka saker jag inte gillar med honom, som att han röker. Och jag är livrädd att råka ut för en ny lögnare. Jag kan inte skilja mig igen.

För ett halvår sedan sprack hennes första äktenskap. Efter ett och ett halvt år bad mannen som hade verkat så öppen och frisinnad att hon skulle sluta arbeta.

– Jag vill inte vara beroende av någon. Om jag inte jobbar så har jag ingenting om min man kastar ut mig.

Men en kvinna som skiljer sig tar en stor risk.

– På jobbet började de prata bakom min rygg. De sa att han kanske hade kommit på mig med något dåligt. Därför har jag bråttom att gifta om mig. För män är det enkelt att leva som skild, för kvinnor svårt.

En kraftig smäll söderifrån bryter igenom dånet från havet. Sanaa Abu Nada tar upp en miniradio ur handväskan. Förutom nyheterna lyssnar hon alltid på pratprogrammen i lokalradion, önskar låtar och sms:ar in hälsningar.

Under kriget i vintras frågade hon sin bror i Sverige som är läkare hur folk skulle bete sig med den vita fosforn. Den hade dittills varit okänd för Gazaborna. Hon sms:ade in hans instruktioner till radion, där man läste upp dem:

”Försök inte släcka med vatten. Använd sand. Rör inte vid den som brinner.”

Då låg systrarna vakna på nätterna och lyssnade på skotten och explosionerna. Ett grannhus rasade ihop över invånarna.

– De där veckorna rörde jag mig bara mellan jobbet och lägenheten. Jag letade efter rädslan, men jag hade förlorat den. Jag brydde mig inte längre.

Nu, efter kriget, gör folk planer för framtiden igen. Systrarna säger att Israels blockad av byggmaterial är ett av de största problemen.

– Hemmen är överfulla och ingen kan bygga nytt. Föräldrar, deras vuxna barn och barnens familjer delar på pyttesmå lägenheter. Alla har fem sex barn. En del säger: ”Vi har krig varje år, några blir dödade, därför måste vi ha många.” Men om man vill ha ett bra liv för sina barn kan man ha ett eller två. Fler kan man inte försörja.

Systrarnas mor, som dog i en hjärtsjukdom för några år sedan, födde sex barn.

– Våra bröder fick bra utbildning i Europa. Vi flickor fick gå i billiga skolor här, inte på universitet, trots att vi är smarta och hade bra betyg. Jag ville inte bli sjuksköterska. Jag är arg på mamma för att hon tvingade mig. Hon var själv välutbildad och självständig, men hon lät far besluta om oss.

Ghada Abu Nada lägger en del av lönen på sin systers studier. Sanaa är också färdig sjuksköterska, men håller på att ta lärarexamen.

Gaza väntar på nästa attack från den israeliska armén. Hamas är bättre förberedda än förr och har ökat sitt stöd i befolkningen, säger Ghada Abu Nada.

– Det är alltid fullt i deras lokaler. De har sin polis och sitt folk i varje moské och utbildar unga till att bli soldater.

Många befarar att Hamas ska inskränka kvinnors rättigheter ytterligare. Nyligen kom ett påbud om att skolflickor måste bära islamisk klädsel. Ghada Abu Nada tycker inte att det gör någon större skillnad.

– Kvinnor förtrycks på alla nivåer i vårt samhälle. Det är vår tradition.

Hon tittar ut över havet och berättar om den enda gången hon har badat. Hon kom till stranden med sin bror. När det blev mörkt fick hon gå i, men han tyckte inte det räckte med byxor, tröja och hijab, hon måste ha kappan på sig också.

– Det var inte särskilt kul. Jag plaskade lite i strandkanten. Sedan gick jag upp.

Hon längtar efter att sporta. Som barn spelade hon basket och på universitetet pingis. Men det finns ingenstans där kvinnor kan sporta utan att bli omtalade som lösaktiga.

– I ert land skulle jag gärna sporta ihop med män, för jag skulle veta att de respekterar mig. Här är män omogna, de ser inte kvinnor som människor.

Inifrån land hörs en vass trumrytm från ett av strandkaféerna. Systrarna packar ihop och går dit. Vid ingången får de veta att musiken bara är för män. Men de får gärna lyssna i mörkret utanför staketet.