Analys: Svensk polis bara för vita?

Apejävel. Blattajävlar. Neger Niggersson. Det är en underdrift att säga att förtroendet för polisen fått sig en knäck de senaste dagarna. Ordet ”värdegrund” har för många blivit till ett dåligt skämt.

Mest har diskussionen handlat om rasistiskt språkbruk. Men den som ser polisens egen film från Rosengård kan inte undgå att märka en annan ingrediens i stämningen där inne i patrullbilen:

Våldslusten. Polisernas vilja att skada.

”Jag ska göra han steril om jag får tag i honom”, säger en polis.

”Han ska ha så duktigt med stryk så han inte kan stå på benen”, svarar en annan.

Riksdagsledamoten Inge Garstedt (M) från Malmö tycker att frågan om övervåld kommit bort. Hon tänker kräva av partikamraten Beatrice Ask, justitieminister, att hon tar tag i frågan om polisvåld.

Garstedts riksdagskollega i justitieutskottet, Mehmet Kaplan (MP), kallar polisfilmen för toppen av ett isberg.

”Polisen använder ju övervåld. Jag har pratat med många ungdomar i förorter som Botkyrka och Rosengård. För dem är det en självklarhet: blir man tagen av polisen får man räkna med stryk. Polisen slår mot mjuka delar som mellangärdet. Jag hörde det senast idag av ledande personer i en etnisk förening”, säger Kaplan.

Mehmet Kaplan har redan sett till att polisfilmen från Malmö ligger på regeringens bord. I interpellationen ”Åtgärder mot rasism inom polisväsendet” kräver han att regeringen omedelbart tillsätter en kommission för lika rättigheter inom rätts­väsendet.

Mehmet Kaplan berättar flera historier om vänner med utländsk bakgrund som blivit brutalt behandlade av svensk polis. En 17-årig tjej misshandlades med batong. När riksdagsledamoten Kaplan frågade varför hon inte anmälde våldet svarade hon att det inte var någon idé.

Det svenska folkets förtroende för polisen har minskat rejält de senaste åren, ­enligt Forskningsgruppen för samhälle och informationsstudier (FSI). Ändå ligger ­polisen fortfarande högt jämfört med andra yrkesgrupper (som politiker eller journalister). 58 procent av de tillfrågade i den senaste undersökningen angav att de hade ”högt förtroende” för polisen.

Så måste det vara. Polisens rätt att bruka våld – det som brukar kallas våldsmonopol – bygger på att allmänheten litar på polisernas omdöme.

Fast hur är det idag, efter blattajävlar och Niggersson? Inte heller den moderata ledamoten i justitieutskottet, Inge Garstedt, tror att poliser behandlar alla lika.

När jag ställer frågan är Garstedt först tyst i flera sekunder. Sedan säger hon:

”Nej. Det tror jag inte. Tyvärr.”

Man ska inte glömma att det finns röster som försvarar polisernas attityd i den ökända filmen från Rosengård. Invandringskritiska bloggare skriver att apejävlar­poliserna bara uttryckt vad många tänker om invånarna på Rosengård. De vill gärna att polisen ska vara en kraft mot mångkultur.

Mehmet Kaplan säger att han är ”orolig för polisens rykte hos de tio–tolv procent av befolkningen som har utländsk bakgrund. Det har skadats allvarligt.”

Svensk polis måste ha förtroende hos hela befolkningen. Polismakten ska uppfattas som en fiende till brottslighet – inte som en fiende till hela stadsdelar eller invandrargrupper.

I så fall slås själva grunden till vålds­monopolet sönder. Och svensk polis blir, trots mångfaldssatsningar, en poliskår för vita svenskar.