"Suspekt när kvinnor spränger gränserna"

Rädslan för högpresterande idrottskvinnor handlar inte bara om oro för doping. Historikern Helena Tolvhed ser en ständig rädsla för kvinnor som spränger gränser.

Helena Tolvhed, lektor i historia och verksam inom idrottsvetenskapen på Malmö Högskola, känner igen den debatt som i somras och under hösten rasat om Caster Semenya. Den diskussionen har varit igång ända sedan kvinnor började göra anspråk på att få idrotta – den har bara bytt skepnad allteftersom tiden gått.

– Jag ser tydliga paralleller till hur man alltid har pratat om prestationer som går utöver det förväntade – överensstämmer de med kvinnligheten? Tar man debatten om Semenya talas det mycket om hennes manliga löpsteg och utstrålning. Prestationen är för bra, den tullar på gränserna för vad vi uppfattar som kvinnligt och det är det som gör det problematiskt.

När kvinnor 1928 för första gången deltog i friidrott i OS tävlade kvinnorna i fem grenar varav en var 800 meter. Mittemellan sprint och distans är den ansedd som en av de tuffaste löpgrenarna och deltagarna i loppet blev helt utpumpade, några föll ihop så fort de passerade mållinjen och publiken blev illa berörd.

– Det blev skandal, säger Helena Tolvhed. Publiken klarade inte av att se kvinnor som tog ut sig fysiskt på det sättet, åskådarna tyckte det var obehagligt – det var okej att kvinnor idrottade men inte att det såg ut hursomhelst.

Raskt försvann 800 m från OS och inte förrän 1960 var världen redo att se kvinnor springa längre än 200 meter. 1984 infördes maraton för kvinnor på OS-programmet och även i debatten som föregick det beslutet ifrågasattes det om kvinnor skulle klara av att springa så långt. I dagsläget handlar inte diskussionerna så mycket om vad kvinnor klarar som om hur de ser ut och hur de utför sin idrott. Caster Semenya föll på båda, men är långtifrån ensam om att få sin kvinnlighet ifrågasatt.

– Jag följde en diskussion i media om systrarna Williams, att de måste se upp nu så att de inte får för mycket muskler för då kan de bli av med sina sponsorer. En sådan kommentar säger ju något om verkligheten.

Vad är det som är så farligt?
– Det är det som är knäckfrågan. Det verkar finnas ett behov av att det ska vara ordning och stabilitet och när individer inte beter sig enligt förväntningarna blir det oroligt. Till exempel när kinesiskan Zhang Shan besegrade ett femtiotal män och vann skeetskyttet i OS 1992 svarade IOK med att ta bort den mixade grenen och istället införa en särskild kvinnoklass. Att säga att det bara handlar om att män vill behålla sina privilegier blir lite för enkelt, för det handlar förstås inte alltid om ett medvetet plan. Däremot tror jag att en förklaring finns i att idrotten historiskt sett har varit så förknippad med manlighet.

Att idrottares "omöjliga" prestationer, när de pressar gränserna för vad människor kan åstadkomma och sätter fantastiska rekord, mottas olika beroende på om de är män eller kvinnor är ett exempel på att det är svårt att hantera högpresterande kvinnor, enligt Helena Tolvhed.

– Caster Semenya blev misstänkliggjord och Usain Bolt blev beundrad, han blev den stora grejen under VM utan att det ens var särskilt mycket dopingsnack. Att vara övermänsklig är för en man något positivt. Kvinnor blir inte övermänskliga, för de blir inte bättre än männen. De blir utomkvinnliga – och det är inte positivt.

Helena Tolvhed påpekar också att det är viktigt att minnas att det inte finns några givna ramar när definitioner av kön ska göras.

– I diskussionen måste vi bort från att tro att den absoluta sanningen finns där ute. När vi gör uppdelningarna måste vi vara medvetna om att det är konstruktioner. När vi bestämmer oss för var gränsen ska gå så finns inget självklart, det är ett helt spektrum av olika egenskaper och färdigheter som ska värderas. Både män och kvinnor som är elitidrottare har högre halter av testosteron, genetiska fördelar är inget konstigt i sig. Jag kan inte bli toppidrottare.

Hon efterlyser en utvärdering av möjligheterna till andra uppdelningar än de baserade på kön och nämner än en gång skytte, där kvinnor bevisligen kan mäta sig med män. Helena Tolvhed påminner också om att idrottens uppdelningar aldrig varit givna.

– På femtiotalet fanns negro league i baseball i USA, vilket nu känns helt bisarrt. Hur framtiden dömer oss vet vi inte.