Bakhtiari ser människorna bakom debatten

Marjaneh Bakhtiari hade inte tänkt skriva en andra bok. Men förundran över en integrationsdebatt på tomgång födde idén till ”Kan du säga Schibbolet”. En roman om en villafamilj i Oxie, en resa till Teheran och vår besatthet av att kategorisera varandra.

Det är väldigt mycket Malmö i Marjaneh Bakhtiaris nya bok. Så mycket att det känns lite konstigt att träffas i Stockholm, där hon befinner sig i en vecka för att göra intervjuer. Hon väljer ett café på Mariatorget som visar sig vara fullt av höstlovslediga barn. Vi sneddar istället över torget till ett konditori och hamnar i det innersta, alldeles tysta rummet.

– Det känns nästan som om vi stör de som jobbar här, säger hon skämtsamt när vi har pratat ett tag.

28-åriga Bakhtiari har en uppenbar talang för att samla på sig repliker och anekdoter och fästa dem i skrift. Jag undrar hur hon fick utlopp för det innan hon började skriva böcker.

– Jag kommer från en familj där alla är väldigt duktiga på att berätta om saker de har varit med om under dagen. Under min barndom har vi alla suttit och skrattat åt varandra, vad vi sett och gjort och missförstått. Det var först när jag lärde känna andra familjer som jag insåg att alla inte skojar så mycket som vi gör, säger hon.

Den första scenen i ”Kan du säga Schibbolet” utspelar sig under en frukost i en gul villa i Oxie. Mamma Noushin vill få alla att umgås, medan den självupptagna dottern Parisa, 16, försöker tjata sig till en resa till Iran. Lillasystern Baran, 13, vill bara lyssna på hiphop i sin Ipod och pappa Mehrdad, integrationsdebattör som gärna jämför sig med Mauricio Rojas, vill helst läsa tidningen i fred.

Familjen Abbasi har både katt och städerska och har varit med i tidningen som exempel på lyckad integration. Men Mehrdads sjukskrivna fru Noushin lämnade sin plats i Iran utan att vinna en ny i Sverige. Hon brottas med skuldkänslor – vad gav det våra barn att komma hit? Och farmor Shamsi har så svårt med språket att hon inte ens klarar av att åka buss.

– Mehrdad fokuserar på individens möjligheter. Nu gäller det bara att få alla andra att se det på hans sätt så får vi ett samhälle där alla är delaktiga. Men han är blind för de konkreta problem som människorna runt honom har, säger Marjaneh Bakhtiari.

Parisa vill till varje pris åka till Iran och fotografera en sorgeceremoni för att få MVG på fotokursen. Föräldrarna bestämmer att Baran måste följa med, så hon tvingas lämna sitt hiphopcrew Myshitfuckers i två veckor, livrädd efter att ha sett filmer på Youtube där iranska kvinnor stenas.

I Teheran möter de en verklighet som varken stämmer med Barans skräckscenario eller föräldrarnas trettio år gamla bild. Deras kusin sminkar sig som Beyoncé, bär slöjan så långt bak att den nästan trillar av och helst vill åka runt mellan olika fester.

– På sätt och vis gör döttrarna resan åt sin mamma. Hon vill så gärna att de ska se vad föräldrarna lämnade bakom sig och vad barnen har fått i Sverige. Men när de kommer hem kan hon inte kommunicera det, generationerna går om varandra, säger Marjaneh Bakhtiari.

Trots att vi talar samma språk talar vi inte samma språk, det antyder bokens titel. Enligt bibeln användes ordet schibbolet för att avgöra om någon var vän eller fiende. Skillnaden mellan s-ljudet och sch-ljudet var på liv och död.

– Jag är intresserad av symboliken i det. Hur vi hela tiden ska ha koder och gränser för att skilja vänner från fiender, och vad som händer med dem som inte kan de här koderna. Det är inte bara språk, det är kläder, beteende, vad som helst. Shamsi har definitivt ingen som helst aning om hur man säger schibbolet.

Året efter debuten ”Kalla det vad fan du vill” utlyste regeringen mångkulturår. Marjaneh Bakhtiari kontaktades gång på gång av arrangörer av integrationsdebatter och seminarier.

– För det mesta hade de inte ens läst min bok, och då undrade jag vad jag hade där att göra. Det borde ju inte räcka med att ha ett annorlunda namn och vara lite yngre än alla andra som medverkar? Det var väldigt sällan de kunde förklara det.

Något år tidigare hade tidningen Gringo lanserats med sin skojfriska indelning i blattar och svennar.

– Jag har undrat vad de håller på med, vad det ska vara bra för? Precis som de flesta mångfaldsinitiativ som har synts i media har de framställts som något fräscht, uppdaterande och nytt. Men egentligen är det bara en slags renovering av ord. Egentligen är de besatta av att dela upp människor.

Debatterna tog aldrig slut. Bakhtiari hade inte tänkt skriva någon mer bok, men hon säger att hon blev så nyfiken på vilka människor det var som hördes.

– Så småningom började jag skriva om några karaktärer som ägnar sig åt integrationsfrågor. Jag tycker att det är lättare att vara nyanserad när man skriver om fiktiva karaktärer än när man skriver journalistiskt. Jag ville visa både hur någon är som pappa, som son och som debattör. Gå in i karaktärernas tankar och deras förflutna.

Sanna Svensson, ung medarbetare på företaget ”Alibi”, är den mest aningslösa av bokens karaktärer. Hon åker runt och föreläser om ”Blattar med pattar” men vet inte vad hon menar med ordet blatte och kommer av sig totalt när hon har glömt sina anteckningar.

– Jag gick på en föreläsning som var nästan ordagrant så, men jag har till och med gjort Sanna lite smartare i boken. Det var för hemskt och dåligt, jag hade fått ont i magen om jag hade skrivit ner det som det var. Vissa scener i boken är inte så överdrivna som man kan tro.

Rana, en av Mehrdads studenter på högskolan, hoppar av kursen när hon tröttnar på hans prat om assimilering. Rana får jobb på Sveriges radio men säger upp sig igen när satsningen presenteras som ”Förorten flyttar in på radion”.

När Marjaneh Bakhtiaris första bok kom ut studerade hon till journalist på Skurups folkhögskola och hade praktik på Sveriges radio. Efter det frilansade hon lite som radioreporter. Hon berättar att varje inslag tog väldigt lång tid att göra, efter egen erfarenhet av att bli intervjuad var hon extremt noga med att tolka alla rätt.

– Jag tror att det kan vara bra att kunna arbeta som journalist, jag är glad att jag har gått en utbildning. Men jag hade halva min praktik på en nyhetsredaktion, och att se hur nyheter bokstavligen krystas fram för att det inte finns något annat alternativ, och hur de vinklas – så skulle inte jag kunna jobba. Jag vill hellre göra reportage och dokumentärer.

Hon säger att hon precis har lärt sig hur man skriver böcker.

– När jag tittar på ”Kalla det vad fan du vill” är det som att jag gjorde skisser till en massa olika sketcher som jag inte hittade skådespelare till. Det är ingen bok som är svår att överträffa. Under arbetet med den nya boken har jag lärt mig väldigt mycket. Hade jag orkat hade jag egentligen skrivit om den här igen, för nu börjar det verkligen bli intressant att kunna utveckla en historia.