Nu spolas kassetten

Född 1963. Trasslig uppväxt. Bortplockad under 2008. Om bara några månader är kassettbandens tid över för gott. Anders Mildner skriver i dag om en uppfinning som förändrade allt.

Inne på pojkrummet i Klippan skakar Thomas Holst på huvudet. Han förstår att han är tvungen att börja om från början igen.

Tusan också.

Vad var det egentligen som gjorde att de första sekunderna blev så grumliga? Det klara ljudet tog liksom tid på sig att anlända. Inledningen av låten lät därför som om den var inlindad i bomull. Och så kunde det naturligtvis inte få vara.

Problemet hade bara en lösning. Thomas Holst lät bandet gå i några sekunder extra innan han startade inspelningen. Så ja. Nu funkade det.

350 mil bort trycker Ayatollah Khomeini på eject. Dang-nngg-nng-ng-g!! Bandspelarens lucka öppnar sig med en snabb, hård smäll och efterskallrar några gånger innan den blir stilla.

Khomeini tar ut bandet och fumlar ner det i fodralet.

Skulle han göra ett eget omslag? Eller bara skriva med bläckpenna på det befintliga?

Och förresten – var hade klisterlapparna som man skulle fästa på själva bandet tagit vägen? Knepiga saker det där. Svåra att sätta fast så att de hamnade rakt. Omöjliga att rätta till när man en gång låtit dem nudda bandets plast. Och sedan fick man skriva med små, små bokstäver för att allt skulle få plats: ”Arga gudstjänster av Ayatollah Khomeini, del 14”.

Äh, sånt pill! Det fick väl ändå någon annan sköta!

Vi befinner oss i slutet av 1970-talet och Khomeini lever i exil i den irakiska staden Najaf. Med hjälp av kassettband skickar han upproriska meddelanden in i hemlandet Iran. Banden spelas upp i moskéer och är en viktig del i den revolt som kommer att leda till att han kan gripa makten 1979.

Det är en märklig och nästan overklig tanke, men saker som bandtrassel, omslagsmakeri, kassettklisterlappar och ljudkvalitet måste ha varit ett lika återkommande inslag i Ayatollah Khomeinis vardag som i Torsson-gitarristen Thomas Holsts tonårsliv i Klippan.

Och vad föredrog han för märke? Sony? TDK? Maxell? Eller rent av BASF?

Vid den iranska revolutionen hade kassettbanden existerat i drygt 15 år. Men de hade redan haft så stor påverkan att man med visst fog kan säga att världen skulle ha sett annorlunda ut om banden inte funnits.

Förra året fick alla medelålders britter en rejäl chock när de slog upp sin tidning. Curry’s – en av landets största elektronikkedjor med över 500 butiker – hade skickat ut ett pressmeddelande med budskapet att kassettbandens tid var förbi.

Curry’s tänkte sälja slut sitt lager, sedan skulle hyllorna få gapa tomma.

Och medan kedjan ändå hade mediernas uppmärksamhet, passade den på att också rikta en dödsdom mot bandspelarna.

Curry’s gav ett års respit. 2009 kommer samtliga kassettbandspelare att vara borta från marknaden.

Inte för att det är särskilt lätt att hitta en bandspelare i dagsläget. Mindre än fem procent av alla stereoapparater som säljs innehåller en kassettdel.

De stora svenska kedjorna, som till exempel Onoff, säljer inte längre separata kassettdäck. De bandspelare som går att få tag på, sitter numera i små kompaktstereoapparater. Men bara i ett litet fåtal. Och snart är alltså även dessa ute ur sortimentet.

Jag frågar expediten om hon kan hjälpa mig att få tag i tomma kassettband. Hon är borta länge. När hon kommer tillbaka säger hon:

– Vi säljer bara en sort. Ett fempack TDK.

Kassettbandet uppfanns av Philips och lanserades 1963 i Europa. Men efter 44 år kan nu denna extremt seglivade ljudbärare dödförklaras av samma företag som startade allt. Högst troligen blir nämligen 2008 det sista året som Philips tillverkar bandspelare.

– Vi har fortfarande kassettspelare bland våra produkter under 2008, men återförsäljarna har noterat att konsumenternas intresse blir mindre och mindre. Fortsätter utvecklingen kommer vi att lyfta ut produkterna, säger Philips brittiske presschef David P Charlesworth när jag frågar.

De första kassettbanden lät rätt risigt. Först i början av 1970-talet blev banden och spelarna så pass bra att de lämpade sig för musik. Tämligen omedelbart inleddes då den utveckling som vi nu nästan 40 år senare kan se blomma ut med internet: att konsumenten förvandlas till producent.

Musikfansen började inte bara göra sina egna blandband – de hade nu för första gången också en möjlighet att fritt distribuera dem. Med det lilla och smidiga kassettformatet kunde musiken spridas på ett helt nytt sätt. Bäras med i fickan. Skickas med posten.

Häri ligger en stor del av förklaringen till den snabba spridningen av musikaliska subkulturer under 1970-talet. Till exempel hade punkexplosionen varit fullständigt omöjlig utan kassettbanden och rock- och popmusik från väst hade aldrig kunnat smyga förbi järnridån och skapa en beundran för amerikansk kultur i öst.

På det sättet fick kassettbanden också en politisk betydelse, något som märktes när demagoger som Khomeini började använda dem i sin propaganda, men också när inflödet av ny kultur i sig skapade en grogrund för samhällsförändring. Detta skedde successivt i öst, tack vare popkulturen, men också i Indien, där kassettbanden bidrog till en sekularisering av samhället.

Vilket för övrigt också kunde ske i Sverige.

– Min mormor och morfar hade ett dubbelkassettdäck som de hade lånat från kyrkan, säger Cardigans basist Magnus Sveningsson.

– Det användes säkert för att kopiera kassetter till dem som inte kunde komma till gudstjänsterna eller för att skicka ut band till missionärerna. Men vi använde det för att kopiera Mötley Crües ”Shout at the Devil” och ”Fuck Like a Beast” med W.A.S.P. Det var tur att vi hade lurar.

I och med att man kunde ta med sig bandspelarna på ett annat sätt än skivspelare, uppstod också – i vissa åldrar – ett ivrigt experimenterande med ljud. Med två bandspelare kunde man till exempel göra pålägg när man spelade in egen musik. Men man kunde ju också spela upp samma låt på två bandspelare samtidigt.

Eller i alla fall försöka.

– Jag kommer ihåg hur vi försökte starta ”Shout at the Devil” på två bandare precis samtidigt. Vi var på handbollsläger och hade fått för oss att det skulle bli dubbelt så högt om vi lyckades. Och dubbelt så högt skulle ju så klart bli dubbelt så bra, säger Magnus Sveningsson.

I varenda klass, i varenda stad, antog någon rollen som blandbandsguru. Och det var i många fall en roll som skulle komma att leva kvar länge.

Thomas Holst fick sitt första kassettband 1972. Året efter spelade han in ”See My Baby Jive” med Wizzard. Låten finns fortfarande kvar på bandet.

– Jag har inte slängt ett enda kassettband. Aldrig någonsin. Jag skulle inte få för mig att göra det. Så jag har rätt många, kanske runt trehundra.

– När jag tänker på kassettband är det just blandband som dyker upp i huvudet. Blandbanden var en mycket viktig detalj i Wilmer X:s historia. Ett tag turnerade vi ju i stort sett hela tiden och tillbringade väldigt mycket tid i turnébussen. Nisse var kung även där – han hade mycket delikat uppbyggda kassettband med olika teman. Det var en stor vetenskap kring detta. Och oftast var det Nisse som hade motivationen och skivsamlingen för att ro i land det.

Kassettbanden hade vissa retliga drag, som kan vara svåra att förstå i en tid då musik är något som finns i överflöd och som är tillgängligt överallt.

– Det mest irriterande var så klart när det blev bandsallad, säger Rikard Swärdh på Folk å Rock i Malmö.

– Banden trasslade mer och mer när bandaren började bli dålig. Ibland sabbades hela kassetten och ibland lossnade ju faktiskt själva bandet från sitt fäste när man spolade. Då fick man skruva isär kassetten och tejpa fast den i spolen igen. Men det var lättare att skruva isär kassetten än att skruva ihop den. Och om man visste att bandet hade lossnat en gång, fick man låta bli att spola tillbaka kassetten till början igen.

Spolning, ja.

1979 introducerades Sonys bärbara kassettspelare Walkman.

Apparaten var dyr. Kassettbanden var – faktiskt – ganska dyra de också. Men framförallt var ju batterierna dyra. Lösningen blev att spola tillbaka bandet med hjälp av en penna. Med lite träning kunde man få ordentlig snurr på kassetten genom att hålla pennan upp i luften, placera kassetten rakt ned över den och sedan göra en snabb vevliknande rörelse med handen.

– Det var ju samma sak när bandaren höll på att tugga upp bandet, Man försökte hitta rätt penna så att man kunde snurra tillbaka bandet. Man behövde den där lite tjockare Bic-pennan, säger Magnus Sveningsson.

Dessutom var det inte helt lätt att spela in musiken. På 1970-talet hade skivdistributionen knappast funnit sin väg till alla svenska orter och många tillbringade därför mycket tid framför radion, på jakt efter musik som man kunde föreviga.

– Man fick sitta och vakta och det var ju skitjobbigt när de började prata mitt i en låt man ville ha på band, säger Thomas Holst.

– Kvällstoppen spelade de 20 mest säljande albumen i Sverige och det var ett elände, för där pratade de hej vilt. De kunde spela en minut Led Zeppelin live. Mitt när det hade blivit ett riktigt jävla ställ så började de att prata! Sedan kom det något konstigt brytljud – krssschhhhh! – och därefter kunde de sätta på en låt med Flamingokvintetten som också låg på listan. Fast just det var ju inte direkt några problem när man var 11 år.

Kassettboomen inleddes vid slutet av 1960-talet. 1968 hade 85 tillverkare sålt över 2,5 miljoner kassettbandspelare och därifrån tog utvecklingen ordentlig fart i och med att kassetterna var så små att en bandspelare kunde byggas in i precis vad som helst: radioapparater, klockradior, heminredning, bilar¿

Kassettbanden gjorde musiken portabel och konsumenterna älskade det. 1989 såldes 83 miljoner förinspelade kassettband på den engelska marknaden.

– Men under den tid som jag jobbat på Folk å Rock har jag aldrig märkt av något större intresse för kassettband, säger Rikard Swärdh.

– Och vissa saker var ju lite irriterande. A- och B-sidorna stämde till exempel inte alltid överens med ordningen på LP:n, eftersom kassettbandet hade en viss längd. Så sista låten på A-sidan kunde inleda sidan B på kassetten.

Mycket riktigt var det också de förinspelade banden som först började att dala i försäljningen. Och nu, när vi kan räkna dagarna innan kassetterna är helt borta från offentligheten, är vi lämnade med alla dessa minnen från en teknikstrulig tid – och, i de flesta fall, ett gäng kassar på vinden.

För även om vi inte längre vill eller kan spela våra band längre, har vi förtvivlat svårt att göra oss av med dem.

Vi verkar helt enkelt ha en relation inte bara med musiken, utan också med själva kassettbanden i sig.

– Jag har en låda med band därhemma – men jag har ingen bandare. Det är rätt sjukt! säger Rikard Swärdh.

– Men man har ändå lagt ner lite av sin själ i alla blandband¿ Det skulle kännas som att kasta bort en bit av sitt liv.

Thomas Holst ser framför sig en dag då han sätter sig ner och går igenom alla sina hundratals band.

– Jag spelar dem otroligt sällan, men jag tycker att det är kul att veta att de finns någonstans. Längre fram i tiden kommer det vara kul att leta sig igenom den enorma djungeln av inspelningar. Jag har ju rätt mycket låtar med till exempel Torsson och Wilmer som aldrig kommit ut. Undermedvetet kan jag känna att det kommer en dag då jag är motiverad att checka vad som finns.

Fast man får så klart vara beredd att ge banden den tid de kräver.

– Öppnar man en sådan låda är det helt kört, säger Magnus Sveningsson.

– Då måste man börja lyssna och så kommer alla minnen tillbaka. Direkt.