"Ibland känner jag att männen bör få lida"

Konstnären Joanna Rytel tror på hämnden som feministisk taktik, hennes konst är både uppmärksammad och omdiskuterad.

– Vi kan inte sitta och hålla käften för att männen inte ska bli ledsna, säger hon när Sydsvenskan träffade henne och frågade om riskerna med en feminism som uppfattas som aggressiv.

I senaste numret av livsstilsmagasinet Bon skriver Joanna Rytel en hämndkolumn till sin expojkvän. Bredvid listar Rytel historiska favorithämnerskor, som -Valerie Solanas, författaren som försökte mörda Andy Warhol i New York 1968 och som skrev SCUM, ett manifest som uppmanade till utplåning av det manliga könet.

”Jag ville knulla mycket och ofta med dig, men det fick man inte”, skriver Joanna Rytel med adress till expojkvännen i Bon.

– Tidningen tog bort hans namn. Det blev ju en jättetöntig hämnd. Det blev ingen hämnd, säger hon över pizza och läsk på en lunchrestaurang på Östermalm.

Foto: Kent Hult

Joanna Rytel definierar sig som råfeminist.

– Ibland känner jag att männen bör få lida. Att män ska få känna empati för hur det är att vara utsatt. Banta. De måste också bli utsatta för att vilja förändra. Raka sig. Vi tjejer kan inte förändra patriarkatet.

Hon uppträder regelbundet som spoken word-artist under artistnamnet ”Oknullad fitta”, i satiriska, lyteskomiska stycken kritiserar hon ”gubbar och moderliga tjejer”.

– ”Oknullad fitta” betyder att man inte blir påsatt utan själv sätter på, säger Joanna Rytel och refererar till ett aktuellt nummer av tidskriften Bang, där en intervjuad kvinna säger att hon inte längre pallar att ligga underst i samlagsställningar, eftersom hon då känner sig ”påsatt av -patriarkatet”.

– Förut fick jag inte vara för horig, inte för slampig, inte för passiv. Det gick inte ihop. Nu känner jag att jag har reclaimat min sexualitet, säger hon och viker ihop en pizzabit så att osten droppar mot tallriken.

I uppmärksammade kortfilmen ”Djurperformance”, som visades på tjusiga konstgalleriet Liljevalchs i Stockholm, dansar Joanna Rytel för getter, kossor och grisar på Skansen. Själv ville hon mest underhålla de uttråkade djuren, hävdar hon, men många tolkade filmen, framförallt scenen där hon blottade brösten för skriande apor, som symbolisk för mäns syn och förhållande till kvinnokroppen.

Vad motiverar Joanna Rytel?

– Jag tror inte att jämställdhet kommer under mitt liv, säger hon. Kvinnan kommer alltid att vara i underläge. Därför kör jag på. Beter mig hur jag vill. Jag tänker inte vara ansvarsfull. Inte visa hänsyn. För jag vill inte bli bitter, säger hon.

I essäboken ”Elitfeministerna” av journalisten Susanna Popova kritiseras just den typ av argument som Rytel legitimerar sin konst med.

Hämndargumentet saknar faktisk förankring i verkligheten, hävdar Popova, som menar att den aggressiva mediefeminismen är kalkylerat offerromantisk. Att uppleva sig som förtryckt bör inte legitimera kvinnan att själv ta till ”förtryckarens påstådda beteende”.

Rytel är främst vardagsfeminist. Kvinnoförtrycket manifesteras konkret i vardagen, säger hon.

– Jag har blivit lurad! Förut kunde jag inte dricka mig full, för det anses så äckligt om en tjej blir full och spyr. Förut var jag den som lyssnade, nu pratar jag bara. Fast det funkar inte så bra i vardagen. Jag får aldrig pojkvänner.

Hon skrattar, kluckande, nöjt.

Finns det inte en risk att männen sluter sig, när feminister är så aggressiva?

– Men vi kan inte sitta och hålla käften för att ni inte ska bli ledsna! Vi kan inte hålla igen. Bara för att du är man hatar jag ju inte dig. Jag hatar orättvisorna.

Abort är en feministisk fråga Rytel vrider och vänder på i sin konst.

Själv har hon genomgått två. Erfarenheten blev en serie konstverk. På Ryteldesignade internetsajten abortkyrko-gard.com kan kvinnor skicka vykort till sina aborterade foster: ”Hej grejen. Jag valde mig själv, men vi ses igen”, skriver en.

Sajten kan tolkas som ett mindre dömande svar på verkliga amerikanska abortkyrkogårdar där abortmotståndare spikar vita kors intill motorvägarna för varje släckt liv. På en konstmässa i vintras bjöd Joanna Rytel på tårtor i form av foster med grädde, marsipan, och päron. Hon firade sina fosters tvåårsdag. Kanske försöker Rytel hitta en ny syn på aborten – inte en fördömande där man ser fostret som ett avslutat mänskligt liv, inte heller en ignorerande inställning där man inte diskuterar frågan öppet överhuvudtaget.

– För mig var det en stor händelse. Men jag har inte tagit bort en människa eftersom fostren var beroende av min kropp.

– Idéerna kommer till mig naturligt. De är alltid reaktioner på något i mitt eget liv, säger hon.

Joanna Rytel föddes som katolik i Warszawa i Polen 1974. Hennes pappa bor kvar där men de har ingen kontakt. Jag frågar henne om det finns en typisk östeuropeisk humor i hennes konst: grotesk, besvärlig, satirisk.

– Den svarta humorn kanske har att göra med att man upplevt mycket misär. Man ser något positivt i saker samtidigt som allt är väldigt svart.

Det bästa med Sverige, säger hon och sockrar i sin cappuccino, är att alla är så normala.

– Det är lätt att få uppmärksamhet.

Är du aldrig rädd för att göra bort dig?

– Jo, ofta. Fast aldrig i min konst.

Såg du den kritiska SVT-dokumentären där reportern drev tesen att könsmaktsperspektivet gått för långt, och fjärmar männen från feminismen?

– Nej, bara en sekund. Sen slog jag tillbaka till Big Brother.

* * *

Får man säga vad man vill i feminismens namn?

Malena Rydell, redaktionschef för feministiska magasinet Bang:

– Jag tycker inte att man ska förespråka våld. Men man gör sig dum om man översätter ett konstprojekt till realpolitik.

– Frågan är varför alla som skräms så av till exempel Valerie Solanas aldrig tar en vålds-porrtidning och läser den på samma sätt: som en ren instruktionsbok för hur man ska göra med kvinnor.

– Det finns en sunkig idé, även hos många feminister, om att män inte får ”störas”. För då blir de så aggro. Att de inte ska behöva blandas in när jämställdheten konkret ska uppnås.

MarieLouise Samuelsson, frilansande kulturjournalist och samhällskrönikör, bland annat i Sydsvenskan:

– Det riskabla med all slags aggression och hämndkänslor, är när omgivningen och den offentliga debatten inte bjuder motstånd och erbjuder motbilder.

– Man kan tyvärr konstatera att feministiska anspråk ibland får legitimera verbala hatbrott. Dels beror detta på att kvinnor inte tas på allvar. En manlig konstnär som sade samma saker om kvinnor som Rytel säger om män skulle anses som alltför hotfull och sannolikt aldrig bli intervjuad i seriösa medier. Dels finns en okritisk, inställsam attityd till allt som är ”ungt&kaxigt”, lite girlpower och Grynet-skojigt sådär.

Kan hämnd-feminismen göra sprickan mellan könen större?

Malena Rydell:

– Hur aggressiv är feminismen jämfört med mäns våld mot kvinnor i statistiken? Tja, det finns tjejer som trashar strippklubbar, eller har demos utanför. Men de är ju inte direkt så många eller särskilt aggro om man jämför med alla dömda våldtäktsmän som ju i så fall också får sägas vara jävligt aggro ”könskrigare”. Det har uppstått någon konstig idé där man tar skönlitterära verk – i själva verket bara Valerie Solanas manifest Scum – som underlag för att påstå att det råder en massiv våldsmobilisering inom feminismen. Och det visar ju hur tabu det är att ens fantisera om våldsamma kvinnor.

MarieLouise Samuelsson:

– Att hela tiden tala om en spricka mellan könen är att konstruera ett ideologiskt, medialt slagfält och en polarisering som de flesta inte känner igen.