7 dagar i öknen

Plötsligt dyker 40 000 människor upp, bygger ett samhälle, skapar konst och festar som vore det sista dagen på jorden. En vecka senare bränner de en tjugo meter hög trä­staty och försvinner. Öknen är tom igen. Låter det sjukt? Välkommen till Burning Man.

Vad fan gör jag här?

Det har inte ens gått tio timmar. Men jag har redan bestämt mig för att Burning Man är det värsta ställe jag någonsin varit på.

Jag har sand överallt på kroppen, nakna gubbar cyklar omkring med bjällror på styret och i skymningen börjar syratrippande teknofiler med lysrör i händerna fylla gatorna.

Jag måste härifrån.

Men hur? Jag är mitt ute i öknen och Reno, som är närmaste stad, ligger två och en halv timme söderut.

Ren fåfänga. Det var därför jag åkte hit. Ren och dum fåfänga. Få händelser är så mytomspunna som Burning Man och varje gång någon berättar för mig att de varit på festivalen känns det som att de varit på Woodstock. Lerigt, visst. Smutsigt, visst. Men de har ju varit där. De har tagit sig ut till öknen, bott i tält en vecka i 40-gradig hetta och överlevt.

Så när min kompis Rob skrev en rad på Facebook om att han skulle åka hit för tredje gången skickade jag genast ett mejl och tjatade mig in i hans läger.

Vi förberedde oss i flera dagar: fyllde dunkar med 200 liter vatten, handlade burkmat på Wal-Mart för 400 dollar och köpte begagnade cyklar.

Och nu det här. Galenskap i öknen. Känslan påminner om en fredagskväll för över tio år sedan, när en klasskamrat fick mig att följa med till hans kristna ungdomsgrupp. Lika malplacerad känner jag mig nu, bland fyrverkerier, elektronisk dansmusik och halvnakna hedonister.

För första gången i mitt liv tvingas jag supa mig själv till sömns.

Vad är Burning Man? Inbitna fans vägrar att svara på den frågan. ”Du måste uppleva det”, säger de. Men om man ska försöka är det som en film: som en blandning av ökenromantiken i ”Mad Max” och den perversa mexikanska staden i Quentin Tarantinos ”From Dusk Till Dawn”.

Libertarianer, hippies, konstnärer, militärer, arbetare, tjänstemän, till och med företag på team-building, åker varje år till en tom punkt på kartan och bygger upp Black Rock City.

Här finns bokstavligen ingenting. Endast mikroskopiska livsformer går att hitta i den vita sanden.

Men medan Burning Man pågår finns allt som en stad har att erbjuda: gator, flygplats, radio, tempel, papperstidning, vägverk, kraftstationer. Det enda som saknas är pengar. Allt från alkohol till cykellampor skänks bort från deltagare till deltagare.

”Jag vill inte höra någonting.”

Det är tisdag. Jag börjar klaga lite för Rob, som genast avfärdar mig.

”Kom tillbaka när du fattat det. Det gör du snart.”

Lite sur går jag till Black Rock Citys ”centrum”. Lite kaffe kanske kan döda en timme.

I kaféet börjar en kille och en tjej genast prata med mig. Kanske ser de hur vilsen jag är.

Efter lite småsnackande går jag rakt på sak: Vad gör man här egentligen?
– Det här är ett ställe som tillåter dig att uttrycka dig som individ. Och alla hjälper varandra och pratar med varandra, säger tjejen.

Det där med att uttrycka sig kanske jag inte fattar. Men att alla pratar med varandra är sant. Så fort paret försvinner lutar sig en äldre man mot mig. Han ser ut som Neil Young, liksom 90 procent av alla äldre män på Burning Man, och frågar:
– Var är du från, Johan? Jag är från Susanville, Northern California.

Vi har ganska trevligt. Och nu har det ändå gått ett dygn av sju. Man kanske ska stanna kvar. Burkmaten måste ju ätas upp.

Så är det plötsligt fredag. Och jag sitter i ett tält och dricker margaritas med en hennatatuering på armen. Totalt hippiefierad.

Jag har hamnat på en workshop om genteknik men medan sandstormen härskat utanför har samtalet stuckit iväg och fortsatt i flera timmar. Några doktorander från universiteten runt San Francisco får oss att diskutera samhällsfrågor på ett sätt som jag aldrig varit med om förut. Efter att vi snackat om elbilar i tio minuter utbrister en av de tio deltagarna:
– Det här gör mig så jävla lycklig!

Jag håller med. Och inte för att forskarna fyllt oss med fyra glas starksprit var. Men för att jag aldrig ställt så många dumma frågor förr, och fått så fantastiska svar.

Jag har inte duschat på fem dagar. Men sanden är inte irriterande längre. Den har blivit mjuk. Eller som Neil Young-gubben sade till mig i början av veckan:
– Den renar dig från allt skit som samhället tryckt ner i halsen på dig. Och så är det bara du kvar, den du vill vara.

Det kan låta som att Burning Man-deltagarna vill bränna ner samhället utanför i en revolutionär gatufest. Men festivalen är inte ens antikapitalistisk. Silicon Valley ligger ju trots allt bara 50 mil västerut, och det gör avtryck. Dataprogrammerare och företagsledare är nästan lika vanliga som hippies och konstnärer. Och förra året publicerades en vetenskaplig artikel på Stanford som försökte visa hur viktiga festivalens värderingar har varit för uppkomsten av lokala företag som Google och Facebook.

”Radikalt självuttryck” och ”radikal självtillräcklighet” är festivalens ledord. Och det är ord som både hippies och kapitalister kan trycka på sin T-shirt. Här utesluts ingen, och vill du tjäna miljontals dollar om året är det inga problem – bara du inte gör det under den här veckan.

Det där radikala självuttrycket kan tolkas på olika sätt: vissa bygger drömska konstverk i öknen, några går omkring nakna en hel vecka, andra bygger en tio meter hög bil i form av ett präriehus.

Man kan också tolka det som en uppmaning att hugga in på en drogbuffé som troligen inte har någon motsvarighet i västvärlden. I öknens rättsliga limbo är risken att bli arresterad minimal. De enda synliga poliserna kommer från amerikanska lantmäteriet och det lokala sheriffkontoret. Knappast lika hårda som narkotikapoliserna i Baltimore.

Det märks: sedan starten 1986 har festivalen bevisligen krävt flera människoliv, men exakt hur många finns det väldigt knapphändiga uppgifter om.

Men drogerna är inte lika påtagliga som jag hade förväntat mig. Själv blev jag tillfrågad om jag hade MDMA (extasy) en gång men tre personer ville veta hur det svenska politiska systemet fungerade.

Att döma av denna ytterst ovetenskapliga undersökning är nördarna tre gånger fler än knarkarna. Men bilden av Burning Man som ett drogmecka är något som de flesta deltagare kämpar för att skaka bort.

– Det finns så många stereotyper om den här festivalen. Alla som inte varit här tror ju att vi har sexorgier hela dagarna. Men jag har varit här i tre år och inte ens sett någon ha sex. Men det händer säkert, precis som i vilken stad som helst, säger Auriel Elms, en konstnär från San Diego.

Hon drömmer om att få ett av de konstnärsstipendier som festivalen delar ut, så att hon kan sätta upp något storslaget i öknen.
– Det här är en fantastisk säkerhetsventil för hela det amerikanska samhället. För vår yttrandefrihet är det nog viktigare att sådana här platser finns än vad som sägs och får sägas i medierna.

Många är inne på samma spår: i ett skiftande samhällsklimat är det här platsen där den totala friheten kan övervintra. Som en jättelik genbank där åsikter, tankar och sexuella läggningar kan lagras i väntan på ett samhälle som kan ta emot dem.
– Jag tror att tolerans och frihet är naturliga egenskaper hos människor. Om de bara kan få komma ut, säger vår granne i lägret.

Han är 60 år gammal och jobbar som läkare i en liten stad i Kalifornien. Han har fått sin frus välsignelse att åka hit ensam och ha sex med vem han vill.

Det blev inte så. Det är söndag, festivalens sista dag, och ingen har velat ställa upp. Men vår granne verkar inte nedstämd.

Han packar ihop sina grejer och trycker in dem i en husbil. Han verkar inte ens trött.

Själv är jag helt utmattad. Jag har levt på torkat kött i en vecka och cyklat omkring mellan olika aktiviteter varje dag.

Han ger mig sitt överblivna vatten och jag frågar om han kommer att åka hit nästa år.
– Det är klart. Det här är ett av jordens underverk.

Han säger det som en självklarhet.
– Det finns ingenting som liknar det här, fortsätter han och skakar lite sand ur skägget.

Han har nog rätt. Det har ju faktiskt varit en fantastisk vecka. Hur ofta får man chans att träffa sin inre hippie?
– Kommer du att åka hit igen? frågar han mig.

– Jag tror det, svarar jag. Men det är en lögn.

Man måste nog vara en riktig hippie för att åka hit mer än en gång.