Bortom Vaxholm

På torsdag, den 20 november, behandlar riksdagen EU:s Lissabonfördrag. Alliansregeringen och socialdemokraterna är överens om att godkänna fördraget, som syftar till att effektivisera EU, öka den demokratiska kontrollen och underlätta fortsatt utvidgning. Det mesta talar också för att fördraget går igenom, men det kan bli lite buller i kammaren.

Vänsterpartiet, som liksom miljöpartiet är emot fördraget, har begärt en så kallad vilandeförklaring: med hänvisning till grundlagsaspekter kan en sjättedel av riksdagen skjuta upp ett beslut under tolv månader. En mindre grupp borgerliga ledamöter vill avvakta med fördragsbeslutet och en handfull socialdemokrater har öppet luftat sitt missnöje med att partiet inte går på samma linje som LO-kongressen tidigare i år: att riksdagen skall vänta med att ratificera fördraget till dess att Claes Stråth blivit färdig med sin utredning om Lavaldomens konsekvenser för arbetsrätt och kollektivavtal. Stråth, chef för Medlingsinstitutet, presenterar sina slutsatser den 15 december.

Genom att ge klartecken för ett positivt riksdagsbeslut redan på torsdag går socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin emot starka LO-intressen, men hon försöker sitta på två stolar samtidigt. För någon månad sedan krävde hon– tillsammans med LO-basen Wanja Lundby-Wedin– att statsminister Fredrik Reinfeldt (m) skulle lägga om tidsplanen så att utredningen skulle vara klar före riksdagsbeslutet. Regeringen anklagades för ”tystnad och passivitet” (SvD 6/10).

Laval är ett lettiskt bolag som 2004, via dotterbolaget L & P Baltic Bygg, utstationerade personal i Vaxholm för ett skolbygge. Sedan Byggnads och Baltic Bygg inte kunnat enas om ett svenskt kollektivavtal försattes verksamheten i blockad. Laval vände sig till Arbetsdomstolen, AD, som i sin tur begärde förhandsbesked från EG-domstolen i Luxemburg.

I december förra året kom beslutet. EG-domstolen konstaterade att Byggnads agerat oproportionerligt och att Lex Britannia är diskriminerande; denna lagregel, uppkallad efter en dom i AD 1989, gör det möjligt för svenska fackföreningar att tränga undan utländska kollektivavtal.

Lavalärendet har emellertid ingenting med Lissabonfördraget att göra. Den socialdemokratiska kritiken mot regeringens tidsplan tycks snarare ha som mål att hålla liv i Vaxholmsfallet och därmed göra Sveriges omsusade modell till det stora ämnet i valet till EU-parlamentet den 7 juni nästa år.

Igår antog partiets förtroenderåd en valplattform där frågor om kollektivavtal och fackliga rättigheter väger tungt. EU-kritikern Marita Ulvskog placerades överst på valsedeln. Budskapet är att socialdemokraterna måste kraftsamla nu när den svenska modellen hotas av den borgerliga regeringens onda anslag och EG-domstolens klåfingrighet.

Den svenska arbetsmarknadsmodellen behöver i vissa avseenden förändras. Bland fack och arbetsgivare finns en insikt om detta: det är därför som de förhandlar om ett nytt huvudavtal. Som Rolf Gustavsson, nestorn bland svenska Europajournalister, har uttryckt det: ”Om parterna i Vaxholm förmått hantera motsättningarna så förnuftigt och sansat som förutsätts utmärka den svenska modellen så hade frågan aldrig landat i Luxemburg.”

Men EG-rätten är långtifrån den enda faktor som påverkar en särpräglad svensk ordning som bygger på att parterna gör upp utan statlig inblandning. I den klargörande boken En ny svensk modell inventeras utmaningarna av arbetsmarknadsforskarna Nils Karlson och Henrik Lindberg: globaliseringen, tjänstesektorns växande betydelse, mindre samverkan på arbetsgivarsidan och fallande organisationsgrad, särskilt bland yngre. Det sistnämnda, den svaga återväxten, borde bekymra fackföreningsrörelsen mer än något annat: i gruppen heltidsarbetande 16–24-åringar är bara hälften fackligt organiserade, en minskning med 25 procentenheter på ett drygt decennium.

Sammanhangen är alltså komplicerade och vittförgrenade, men LO och socialdemokraterna är helt fixerade vid Lavaldomen, som tillmäts en betydelse som den knappast har.

När Byggnads och andra LO-förbund i våras arrangerade ”Kollektivavtalets dag” i Stockholm antogs ett långtgående uttalande:

”Själva grunden för vårt EU-medlemskap var att den svenska modellen skulle lämnas orörd. Detta var också utgångspunkten för en majoritet av svenska folket som röstade ja till medlemskapet. I och med EG-domstolens dom är dessa förutsättningar helt förändrade.”

Huvudtalare vid manifestationen var Mona Sahlin.

Blockaden i Vaxholm har inom arbetarrörelsen blivit synonym med den svenska modellen, ett begrepp som från början förknippades med konkreta förhållanden på arbetsmarknaden men som med tiden har antagit närmast amorf karaktär. Numera fungerar det som ett slags kod för allt som är bra i Sverige, inbegripet diffusa värden som trygghet och rättvisa. Den svenska modellen har därmed fått en laddning som är både emotionell och nationell: att ifrågasätta något i modellen – även en arbetsrättslig detalj som Lex Britannia – är att ifrågasätta vad som är sant och rätt i Sverige.

Denna laddning kan förklara de överslag och kortslutningar som kännetecknat Vaxholmsdebatten ända sedan blockadfunktionärer från Byggnads skrek ”Go home” till de lettiska byggjobbarna.

Språkbruket har emellanåt varit förfärande.

”Det är som att bära ut sopor, det tar aldrig slut. Man kan å andra sidan inte sluta bära ut sopor för då blir det sopor överallt”, sade LO-utredaren Ingemar Göransson i TV 2005. Ämnet var inhyrd lettisk arbetskraft.

När DN-journalisten Maciej Zaremba granskade Byggnads tappade en tjänsteman vid det socialdemokratiska partikansliet fattningen: ”Som den dreglande hunden, fastbunden vid hundkojan, väntande på ett köttben från husse fortsätter polacken att sprida sina hemmasnickrade teser om livet på landets arbetsplatser.” Tjänstemannen fick be om ursäkt.

Men frågan är om inte Byggnads ordförande Hans Tilly svarar för det grövsta övertrampet, låt vara att det nog rör sig om en mer freudiansk variant.

Tillsammans med Håkan Olander har Tilly gett ut en skrift med den obehagliga titeln Jobbtrafficking. Att författarnas omdöme inte var på topp när de skrev bekräftas av deras försök att ge Vaxholm mytisk status: avsnittet ”Ådalen 31” följs av ”Vaxholm 04”. Men det är i formuleringarna på sidan 44 som det verkligen bränner till:

”Att få till stånd en social tillväxt där människorna bor eller i deras närområde är den stora utmaningen, inte att fattiga människor flyttar till rika delar av världen där de riskerar att utgöra kärnan i en ny underklass.

Invandring av välutbildade från fattiga länder är betänklig och bör pareras med biståndsinsatser så att vi inte bedriver intellektuell utsugning.”

Resonemanget har slående likheter med följande passus ur ett helt annat dokument:

”Det finns också en överhängande risk för att utvandring av förhållandevis duglig arbetskraft från fattiga länder dränerar dessa länder på behövlig kompetens, vilket allvarligt kan hota dessa länders ekonomiska och sociala utveckling.

Ett betydligt mer effektivt och rättvist sätt att hjälpa människor i nöd är att sätta in hjälpen i krisområdenas närhet.”

Så står det i Sverigedemokraternas invandringspolitiska program från 2007.

Hans Tilly är naturligtvis inte Sverigedemokrat, men det säger något om stämningarna inom den fackliga rörelsen när ordföranden i ett stort LO-förbund ansluter sig till det hycklande reträttargument som brukar användas av främlingsfientliga partier: vi har inget emot fattiga utlänningar, men vi vill hjälpa dem på plats så att de inte behöver söka sig hit.

Mona Sahlins ställning må ha försvagats av de förvirrade turerna kring en framtida rödgrön regering och socialdemokraternas tapp i opinionsmätningarna. Men med fördragsfrågan avklarad borde hon använda sitt genuina engagemang för EU och mot främlingsfientlighet för att dämpa den blågula upphetsningen inför EU-valet. Särskilt som moderaternas partisekreterare Per Schlingmann helt ogenerat förklarar att ”ett mycket tydligt nationalistiskt perspektiv” skall prägla partiets EU-kampanj (DN 25/10).

En inskränkt valrörelse med inskränkta argument legitimerar bara inskränkta partier.