Erfarenhet är inte allt

WASHINGTON.
Det har hänt förut att TV-reklam har definierat amerikanska valrörelser.
Den lilla flickan plockar blad av en tusensköna. Plötsligt inleds en nedräkning. Flickan tittar upp, det blixtrar till, ett svampmoln tornar upp sig. President Lyndon Johnsons röst bryter in: ”Detta är vad som står på spel.”

Det var valåret 1964. Filmen, som väckte starka reaktioner, visades bara en gång. Det räckte: republikanernas kandidat Barry Goldwater stämplades som ett hot mot mänskligheten. Johnson vann en jordskredsseger.

I valet 1988 ställdes den republikanske vicepresidenten George Bush mot den demokratiske Massachusettsguvernören Michael Dukakis. En av Bushs stödorganisationer producerade en reklamfilm som tog upp fallet med den morddömde Willie Horton. Under en permission från fängelset i Massachusetts hade Horton begått rån och våldtäkt. Av innehållet framgick att Dukakis borde hållas ansvarig.

Bushkampanjen följde upp med ett officiellt sanktionerat TV-inslag som gjorde gällande att Dukakis hade infört ”svängdörrar” i Massachusetts fängelser. Han förlorade.

I förra veckan var det dags igen.

Barn i sina sängar. En förälder som tittar till dem. Och så rösten: ”Klockan är tre på natten och dina barn sover tryggt. I Vita huset ringer en telefon. Något händer i världen. Vem vill du skall svara?”

Hillary Clintons kampanj lanserade filmen några dagar före primärvalet i Texas. Budskapet var att Clinton, till skillnad från rivalen Barack Obama, har de erfarenheter, kunskaper och kontakter som krävs i en krissituation.

Gång på gång återkommer Clinton till att hon är redo att ta ledningen ”från dag ett”, att presidentposten inte lämpar sig för ”arbetsträning” och att Illinoissenatorn Obama endast erbjuder fagert tal.

Det fungerade i tisdags.

Efter elva förluster i rad vann hon primärvalet i Texas – plus primärvalen i Ohio och Rhode Island. Därmed satte Clinton, senator från New York, stopp för Obamas väckelseliknande framfart i kampen om det demokratiska partiets presidentnominering. Åtminstone temporärt.

Nu går den gastkramande striden vidare: Wyoming igår, Mississippi på tisdag, Pennsylvania den 22 april.

Barack Obama leder fortfarande i antal delegater till partikonventet i Denver i augusti. Men rent matematiskt är det svårt att se hur han eller Clinton skall kunna nå den magiska majoritetsgränsen, 2025 delegater, i de val som återstår. Det kan mycket väl bli nästan 800 så kallade superdelegater som fäller avgörandet. Dessa kongressledamöter och partikoryféer är inte knutna till någon kandidat. En annan möjlighet är att primärvalen i Michigan och Florida görs om. De två folkrika delstaterna utestängdes från nomineringsprocessen eftersom de flyttade fram sina valdagar.

Hillary Clinton verkar ha lokaliserat en svag punkt hos Obama: brist på erfarenhet. I synnerhet gäller det utrikes- och säkerhetspolitiken.

Väljarna ger ekonomin högsta prioritet, men Clinton vill lyfta fram den nationella säkerheten. Det beror på att Arizonasenatorn John McCain blir republikanernas presidentkandidat.

McCain står helhjärtat bakom USA:s militära närvaro i Irak, även om han har varit kritisk mot Bushadministrationens fumlande strategi. Det borde diskvalificera honom med tanke på att kriget är djupt impopulärt. Men McCain, dekorerad krigshjälte från Vietnam och senator i över tjugo år, åtnjuter enorm respekt och trovärdighet i säkerhetsfrågor. Det har betydelse i ett USA som fortfarande lever i skuggan av terrorattackerna den 11 september 2001.

McCain spelar på sin erfarenhet, kanske för att vända sin höga ålder till en fördel: han blir 72 i år. I sin senaste bok, Hard Call, försöker McCain, om än outtalat, identifiera sig med historiska gestalter som fattat avgörande beslut om krig och fred: Lincoln, Churchill, Sadat.

”Med McCain kommer valet att handla om nationell säkerhet”, säger Hillary Clinton och betonar att endast hon klarar den utmaningen.

Vad har Clinton som Obama saknar?

Hon var USA:s First Lady 1993–2001. I den egenskapen gjorde hon resor över hela världen och var mer involverad i politiken än de flesta tidigare presidenthustrur. Hon har suttit sju år i senaten; hon valdes om 2006. Obama, fjorton år yngre, kan åberopa lysande akademiska meriter och en bakgrund som ledamot av Illinois delstatssenat. Men han har bara suttit en halv mandatperiod i senaten i Washington; han valdes in 2004.

Hillary Clinton har förvisso befunnit sig närmare den verkställande makten och har längre erfarenhet av lagstiftningsarbete på nationell nivå. Men någon svindlande skillnad rör det sig inte om: hennes plikter som First Lady var, trots allt, mestadels ceremoniella.

Det föreligger inte heller några stora principiella skillnader mellan hennes och Obamas utrikes- och säkerhetspolitik. Det framgår av de programförklaringar som publicerats i Foreign Affairs: båda fokuserar på ett kontrollerat tillbakadragande från Irak och en diplomatisk offensiv för att återupprätta USA:s internationella anseende.

Politisk erfarenhet är ingen garanti för effektivt ledarskap i Vita huset.

Den på papperet mest erfarne president som tillträtt var demokraten James Buchanan (1857–1861): fem gånger invald i representanthuset, tio år i senaten, utrikesminister, sändebud i Ryssland och Storbritannien. Men Buchanan rankas som en av de sämsta presidenterna någonsin. Han stod handfallen när landet drev mot inbördeskrigets avgrund. Det blev Buchanans mindre erfarne efterträdare, republikanen Abraham Lincoln (1861–1865), som räddade unionen och befriade slavarna.

Woodrow Wilson (1913–1921) var nästan en politisk novis när han valdes till president. Då hade han bara varit demokratisk guvernör i New Jersey i ett par år. Wilson genomförde betydelsefulla reformer, främst centralbankssystemet Federal Reserve, och ledde USA till seger i första världskriget.

Kruxet är att Barack Obama har blottat sig själv för kritik. Han har framstått som naiv när han sagt sig vara villig till direkta samtal med Irans president Mahmoud Ahmadinejad och Kubas nye ledare Raúl Castro, svurna fiender till USA. Han sade nyligen att han skulle skicka tillbaka amerikanska styrkor till Irak om terrornätverket al-Qaida etablerar sig där. John McCain var snabb med att påpeka att al-Qaida redan finns i Irak.

Till saken hör också att Obama, länge mediernas gunstling, tycks oförberedd på närgången granskning, till exempel när det gäller hans inställning till Nafta, det nordamerikanska frihandelsavtalet från 1993. I likhet med Clinton, men till skillnad från McCain, försöker han exploatera protektionistiska stämningar.

Obama snubblade. Just då satte Clinton in stöten. Slugt. Skickligt. Men inte vackert: hennes dröjande och otydliga reaktion på ryktena om att Obama är muslim utgör kampanjens lågvattenmärke. Och opinionsmätningarna tyder fortfarande på att Obama har större möjligheter att besegra McCain i presidentvalet den 4 november, inte minst genom att locka oberoende väljare.

Ännu ett reklaminslag – fast av ett helt annat slag – gör sig påmint.

I de demokratiska primärvalen 1984 utmanades den tidigare senatorn och vicepresidenten Walter Mondale av en karismatisk Coloradosenator, Gary Hart. Veteranen Mondale var, precis som Hillary Clinton, förankrad i partietablissemanget medan Hart, liksom Barack Obama, erbjöd nya idéer och visioner.

Samtidigt var en reklamfilm för hamburgerkedjan Wendy’s mäkta populär. En äldre dam serverades en jättelik brödbit. Hon frågade irriterat: ”Where’s the beef?” Var är köttet? Måltavlan var förstås Wendy’s konkurrenter.

I en TV-debatt lånade Mondale denna replik för att utmåla Hart som en substanslös pratmakare. Det var verkningsfullt. Mondale blev nominerad – bara för att sedan förödmjukas i presidentvalet. Ronald Reagan återvaldes och vann överallt utom i Washington DC och Minnesota, Mondales hemstat.

Sensmoralen är att det inte räcker med TV-reklam och erfarenhet. Det handlar också om att kunna kommunicera, inspirera och entusiasmera. Den förmågan hade Ronald Reagan. Och den förmågan har Barack Obama redan demonstrerat – oavsett hur detta drama slutar.