Mindre utsatt mindre sårbar

I dagarna börjar Margot Wallström sin nya FN-tjänst som särskild representant för att arbeta med sexuellt våld i konflikter. Uppdraget är prestigefyllt, angeläget och oerhört krävande. Men Wallström har de kvaliteter och den glöd som krävs.

Hennes uppgift är svår, på gränsen till omöjlig. Det handlar om att motarbeta det utbredda bruket av våldtäkter och andra sexuella övergrepp mot kvinnor och barn som krigsstrategi.

Mänsklighetens långa krigiska historia är fylld av bestialiska övergrepp. Den moderna tiden utgör inget undantag. I Europa våldtogs hundratusentals tyska kvinnor under andra världskrigets slutskede. Femtio år senare rapporterades samma skändligheter från krigets Balkan.

Under det snart 15 år långa inbördeskriget i Kongo har mer än 200 000 kvinnor och flickor våldtagits. Vittnesmålen därifrån talar om en tilltagande brutalitet, från både gerillan och regeringssoldater, där övergreppen även omfattar kidnappningar, tortyr och stympningar.

Dessa illdåd är sällan några isolerade förlöpningar. Nästan alltid handlar det om en systematisk och medveten krigföring mot civilbefolkningen i syfte att trasa sönder familjer och samhällsstrukturer.

Genom att förnedra och förödmjuka kvinnor försvåras freds- och återuppbyggnadsarbetet. Våldtagna kvinnor riskerar inte bara svåra psykologiska trauman och svårläkta fysiska skador, många blir dessutom förskjutna av familj, släkt och vänner. Så rivs den sociala väven upp.

Ingen kan givetvis ensam stävja dessa vidrigheter. Men Wallström kan utnyttja att det internationella samfundet har skärpt sin hållning.

Sommaren 2008 antog FN:s säkerhetsråd resolution 1820, som slår fast att sexuellt våld i konflikter är ett krigsbrott och ett brott mot mänskligheten. I en intervju i lördagens Konflikt i P1, betonade Wallström också betydelsen av att lägga kraft bakom orden och åtala misstänkta våldtäktsmän. Det måste bli ett "slut på straffriheten", slog hon fast.

Det är den enda rimliga inställningen, låt vara inte den enda tänkbara åtgärden.

Omvärldens stöd till drabbade kvinnor måste bli mycket bättre, liksom det förbyggande arbetet. Frågan är om inte också drabbade samhällen och familjer kan få mer stöd, så att förövarnas avsikt – att trasa sönder inte bara kvinnans kropp och själ utan också hennes sociala sammanhang – motverkas.

Wallström framhåller vikten av att långsiktigt verka för att stärka kvinnans ställning. Det är särskilt viktigt i länder som plågas av bristande demokrati, svag rättsstat och korruption. Insatser för att öka jämställdhet och för att säkerställa kvinnors tillgång till utbildning, sjukvård och skydd är andra inslag i strategin.

Det systematiska sexuella våldet i konflikter är inte någon kvinnofråga utan en samhällsfråga.

Om kvinnorna blir mindre utsatta blir också samhället mindre sårbart.