Med Maos glasögon

Har du använt Mao-glasögonen?
Inte?
Men du kanske har sett filmen?

I Stockholm öppnar idag redan kontroversiella Middag med Pol Pot – en utställning om ideologiska skygglappar och selektivt seende. Det är Forum för levande historia som försöker förklara hur en svensk delegation med bland andra Gunnar Bergström och Jan Myrdal under en resa till de röda khmerernas Kambodja 1978 kunde missa ett av hi­storiens största massmord.

Utställningen marknadsförs med ett slags reklamfilm, Mao-glasögonen (se filmen på www.levandehi­storia.se/polpot). Den är välgjord, informativ och rätt fyndig.

Men också provocerande.

Det är tveksamt att utnyttja en enskild individ, som Jan Myrdal, i marknadsföringen. Jo, visst är Myrdal både ideologiskt enögd och en hårdhudad offentlig debattör. Men att en myndighet öppet hånar en utpekad medborgare? Det kan inte vara okej.

Debatten borde handla om just detta, att Forum för levande historia är en statlig myndighet.

En sak måste först fastslås:

Det är alldeles nödvändigt med upplysning om grova brott mot mänskligheten. Historiekunskaperna i Sverige, inte minst bland ungdomar, kan definitivt bli bättre. Också information om de röda khmerernas kommunistiska idealland Demokratiska Kampuchea – som under fyra år av svält, tortyr och avrättningar kostade omkring 1,7 miljoner männi­skor livet – behöver spridas.

Produktioner från Forum för levande historia har också varit av hög kvalitet. Till exempel ... om detta må ni berätta ..., boken om Förintelsen i Europa 1933–1945.

Men det är inte hugget i sten att staten är god och att staten alltid har rätt. Därför borde staten inte heller bygga upp ideologiska propagandacentraler.

Folkhälsoinstitutet, Ungdomsstyrelsen, Nationella sekretariatet för genusforskning, Barnombudsmannen och vissa andra myndigheter är vad statsvetaren Bo Rothstein kritiskt kallat ideologiska statsapparater. De har inte bildats främst för att verkställa politiska program som riksdag och regering klubbat, utan för att producera ideologi.

En del av myndigheternas informationsverksamhet är, som 2006 års Förvaltningskommitté noterat, ”av opinionsbildande karaktär”. Men att ha opinionsbildning som huvuduppgift är något annat.

Det blir rentav bisarrt när dessa myndigheter riktar sina påverkansförsök mot – riksdag och regering.

Även Jan Myrdal kan vara tänkvärd. Som på debattsajten Newsmill, där han påpekar att statsmakterna på 1920-talet skapade en ideologiskt styrande institution som Statens institut för rasbiologi.

Så fel det kan bli.

Att bilda opinion, att ideologiskt påverka medborgarna, är partiernas uppgift, organisationernas, mediernas, enskilda individers. Men myndigheternas?

Det bör vara en livaktig akademi, och i förlängningen skolväsendet, som går i bräschen för upplysningen.

Låt forskarna skriva historien.