Maktlösa makthavare

Enskilda riksdagsledamöter är röstboskap som förväntas gå dit partiledningen och regeringen pekar. Utrymme för debatt eller för att driva egna frågor saknas.

Den dystra bilden av livet i landets högsta beslutande politiska församling ger Anne-Marie Pålsson, riksdagsledamot för Moderaterna sedan 2002.

”Jag har under de här åren kunnat se hur riksdagen nästan totalt har tömts på innehåll, makt och inflytande”, sade hon i Ekot igår.

Utan att ge några specifika exempel berättade Anne-Marie Pålsson att det finns många frågor där hon känt sig tvingad att följa regeringens linje. Att vägra får konsekvenser.

”Det händer väldigt tråkiga saker för den enskilde. Det är inte så att du går ut och schavotterar på torget, men internt sätter all psykisk terror in”, hävdade Anne-Marie Pålsson, som bestämt sig för att lämna riksdagen när mandatperioden går ut nästa år.

Bilden känns igen, inte minst från dramatiken kring FRA-frågan, förra sommarens hetaste politiska strid. Enskilda ledamöter som Karl Sigfrid (M), Fredrick Federley (C) och Birgitta Ohlsson (FP) vittnade då om det tryck de utsattes för när de ville följa sitt samvete snarare än partilinjen.

Att svenska val handlar om parti och inte om person – bortsett från partiledarna – är en tradition som visat sig svår att rubba. Uppenbart är att personvalsreformen 1998 inte gjort någon större skillnad. Riksdagsledamöter förväntas fortfarande – även om de vunnit sin plats genom en personvalskampanj – följa partiet. Framförallt i viktiga frågor.

Väljarna tycks ha insett detta. Andelen kryssade valsedlar minskar riksdagsval efter riksdagsval. De inkryssade ledamöterna blir färre till antalet: från dussinet jämnt 1998 till bara sex stycken i valet 2006. Om enskilda ledamöter kan piskas in i ledet även i profilfrågor där deras linje avviker från partiets faller rimligen det mesta av poängen med personval.

Paradoxalt nog har den som gillar tanken på personval kanske större möjlighet att utöva inflytande i det förestående valet till Europaparlamentet än i ett svenskt riksdagsval. Paradoxalt med tanke på att Sverige bara utser 18 av totalt 736 ledamöter. Men just för att parlamentet är en sådan heterogen samling av partier och grupperingar blir utrymmet för politiska individualister större. Den som aktivt och engagerat driver frågor och bygger allianser har också möjlighet att påverka.

Parlamentet i Bryssel är dessutom något av en frizon som partitopparna i Sverige ägnar ett mestadels förstrött intresse.

Att parlamentet inte skulle ha något inflytande att tala om är numera närmast en myt. Åtminstone hälften av alla lagar riksdagen stiftar beräknas ha sitt ursprung i något EU-direktiv, och beslut om ny EU-lagstiftning fattas i många fall gemensamt av parlamentet och ministerrådet.

EU-valet – det personliga valet?

Också ett skäl att gå och rösta.