Predika eller häda

Jesus som bög – som Elisabeth Ohlson Wallin avbildade honom i Ecce homo. Jesus nedsänkt i urin – Andres Serranos verk. Jesus som Stålmannen eller maffiabossen Tony Soprano – på utställningen Uppenbar(a)t. Muhammed avbildad, och avbildad som terrorist – som i Jyllands-Posten.

Är det OK?

Tveklöst.

Yttrandefrihet innebär att utöver förtal eller ärekränkning av individer och hets mot folkgrupp skall allt kunna uttryckas. Hädelse är inget undantag: det är kanske inte socialt accepterat att sänka ner ett krucifix i kiss. Men juridiskt korrekt.

Så enkelt är det.

Idag.

Men det kan bli mer komplicerat efter det FN-möte som börjar på måndag, Durban II.

FN-konferensen om rasism, främlingsfientlighet och intolerans i sydafrikanska Durban 2001 urartade – trots sitt tema – i just antisemitism och rasism. Också Durban II kan bli en tuff match.

Så här ser laguppställningen ut:

Islamiska konferensen, OIC, mot västländer.

Religion mot upplysning.

Repressiva regimer mot demokratier.

Och det som står på spel är det fria ordet.

Manegen har FN:s råd för mänskliga rättigheter krattat, då det jämställer religionskritik med diskriminering i en resolution som i grunden handlar om att kritik av religioner – inte minst islam – skall tystas.

Utvecklingen påminner om att demokratierna är i minoritet i FN och att när rådsmedlemmar som Saudi­arabien, Sudan och Kina dominerar så blir rätt lätt snett.

Detta med mänskliga rättigheter har rådet fått om bakfoten:

Rättigheterna skall skydda individer – inte religioner, de troende – inte tron, människor – inte idéer.

Men med FN som verktyg försöker nu alltså en rad länder sprida uppfattningen att religioner har rättigheter. Länder som annars inte drar sig för att stena kvinnor, lyncha homosexuella eller mörda dissidenter.

Så mycket för mänskliga rättigheter.

I senaste numret av Axess pekar religionskritikern Christopher Hitchens på hur översynen av FN:s resolution 62/154 om ”bekämpande av förtal av religioner” sammanföll med att Paki­stan lät de lokala talibanerna i Swatdalen införa sharialagar: ”Denna kapitulation kommer som ett direkt svar på en offensiv av förfärande våld och skrämseltaktik, bland annat offentliga halshuggningar [ ...] Men religionen hos dem som bedriver denna offensiv får inte nämnas, för att tron inte ska ’förknippas’ med kränkningar av mänskliga rättigheter eller terrorism.”

Lika självklart som yttrandefriheten är grundläggande för varje demokrati, lika självklart uppfattas den som ett hot i varje diktatur. För i kampen mellan ordet och svärdet vinner ordet, till slut.

Det vet varje diktator, inte minst de maktfullkomliga män som menar sig härska med makt från ovan.

Under Durban II prövas demokratierna.

Med Irans Förintelseförnekande ledare Mahmoud Ahmadinejad som medlem i konferensens förberedelsekommitté, där Libyen är ordförande och Kuba, Iran, Indonesien, Pakistan och Ryssland ingår – och kort efter Gazaoffensiven – är det upplagt inte bara för blasfemiförbud utan också för ytterligare ett antisemitiskt spektakel.

Igår kväll blev det känt att Sverige inte skickar någon representant på ministernivå för att inte ”legitimera odemokratiska krafter som vi misstänker kan komma att kidnappa hela konferensen”, enligt integrationsminister Nyamko Sabuni (FP).

Ett klokt beslut.

På regeringens hemsida är budskapet att alla svenskar åker hem om mötet kantrar: ”EU har från start betonat att om EU inte får gehör för sina synpunkter framför allt vad avser skrivningar om Mellanöstern och om yttrandefriheten och förkastande av begreppet smädelse av religion, kan EU komma att lämna konferensen.”

Självklart.

Om mötet urartar får Sverige inte sitta med och ge besluten legitimitet. Att inte delta är då det bästa alternativet, även om det ger islamister och diktaturer möjlighet att åter missbruka FN-systemet.

De böjda ryggarnas tid måste vara slut. Västerländska demokratier får inte huka inför makter där staten och religionen sitter i samma båt, där makten och tron går hand i hand – eller är samma hand.

Det är ett svek, både mot upplysningstanken och mot demokratiska muslimer.

Under Muhammedkrisen stod Danmark upp för det fria ordet, medan ynkliga politiker i många andra länder mumlade något om ”religiösa känslor” – även om de förmodligen egentligen menade ”exportmöjligheter”.

Att kunna ifrågasätta auktoriteter är en grundsten i varje demokrati och en förutsättning för att ett samhälle skall kunna utvecklas.

Om religiösa känslor sätter gränser för yttrandefriheten blir inte mycket sagt.