Två skilda krig

Pressetiken eller fosterlandet? När israeliska journalister valde under Gazaoffensiven kom pressetiken i kläm – vilket också kan ha skadat landet. För Israels styrka är demokratin och demokrati kräver en fri press. Också under en militär operation.

TEL AVIV–MALMÖ

Helt oavsett att det är si och så med pressfriheten i grannländerna.

Israeliska journalister har inte släppts in i Gaza sedan hösten 2007 – den som bryter mot förbudet riskerar två år i fängelse. För utländska journalister stängdes gränsen på senhösten 2008.

Beslutet var kontraproduktivt.

Det var vi överens om – de femton israeliska och europeiska journalister som förra helgen samlades i Tel Aviv till en dialog om mediebevakningen av ”Operation gjutet bly”, under ru­briken Two Different Wars?

Men när det gällde varför Israels kommunikationspolicy missade målet var uppdelningen mellan européer och israeler tydlig.

Syftet var att undvika rapportering som påverkade hemmaopinionen och den militära operationen. Israel ville kontrollera bilden – rapporterna från Libanon 2006, då snart sagt varje soldat rapporterade över mobiltelefon, förskräckte: offren visades upp, medan helheten förblev oklar.

Denna gång fick soldaterna lämna mobilen hemma och journalisterna spana på en kulle en bit ifrån gränsen. Försvarsmakten försökte ta kontroll över informationen.

De som rapporterade inifrån Gaza var arabiska källor. Det blev al-Jazira dygnet runt.

Eller som den luttrade tidigare Mellanösternkorrespondenten Ervin Hladnik-Milharcic från slovenska Dnevni beskriver jobbet: vi tittade på BBC och al-Jazira och där deras rapporter verkade stämma överens jämförde vi med israeliska Haaretz och kanske med vad Robert Fisk skrev i brittiska The Independent. Och rapporterade.

”Fiktion baserat på idén att al-Jazira­ är trovärdigt”, sade han ironiskt.

Resultatet? Propagandan stod

oemotsagd. Det blev också stort fokus på dödsoffren och Israels påstådda övervåld. För det fanns inte reportrar utifrån på plats som kunde nyansera den palestinska bilden.

Den sannolikt första som tog sig in i Gaza, via Egypten, var Lorenzo Cremonesi från italienska Corriere della sera – och efter besök på en rad sjukhus justerade han ner siffran över offer.

Krigets första offer är som känt sanningen och som garvad krigsreporter har Cremonesi lärt sig att aldrig lita på officiella uppgifter. De korrigeras i regel alltid i efterhand, men då har redan de första sjunkit in i det allmänna medvetandet. Blivit ”sanning”.

Reportrars uppgift är att ifrågasätta och försöka bilda sig en egen uppfattning, helst på plats. Nu stoppade det israeliska journalistförbudet detta.

Ändå hade en fri press också gynnat Israel.

De israeliska journalisternas inställning till den stängda gränsen är kluven:

Som journalister kritiska, som medborgare förstående. I mötet med europeiska kollegor försökte de förklara, men kom att försvara.

Israel tänkte på säkerheten, hävdade Nadav Eyal, Londonkorrespondent för Maariv, militären fruktade att journalisterna skulle komma i vägen för eldgivningen.

Visst, kanske det. Men risker måste journalister och deras arbetsgivare få bedöma.

”Vi protesterade fast vi inte trodde att det skulle hjälpa oss att komma in. Det är trots allt vårt jobb. Men vi var också rädda för att bli måltavlor, för att betraktas som israeler och inte som journalister”, förklarade Eetta Prince-Gibson från nyhetsmagasinet The Jerusalem Report. Hon var också besviken över att palestinska kolleger i Gaza vägrade att rapportera till ”sionistiska” medier.

”Som journalist var jag emot förbudet, men som medborgare ville jag att kriget skulle bli en framgång”, förklarade Matan Drori från Maariv – och sammanfattade uppenbarligen uppfattningen bland kollegerna.

Protesterna fick de utländska journalisterna i Foreign Press Association sköta, i rätten, utan stöd från sina israeliska kolleger, enligt Hanna Foe­ghel från Danmark.

”Vi misslyckades i vår rapportering”, sade Arad Nir på Channel 2 och pekar på att proportionerna blev fel: under en sändning på 90 minuter fick den palestinska sidan i snitt 7 minuter – och varje kväll fick försvarets talesperson kommentera.

Tittarna fick inte hela bilden.

Rapportering kan komplicera för en krigförande makt. Men likafullt svek Israel som demokrati denna gång. Svek – och förlorade i anseende. Medierna förlorade i trovärdighet.

Eventuella israeliska krigsförbrytelser känner hemmapubliken knappt till.

Och den andra sidans version av konflikten blev ”sanning”. Utanför Israel, vill säga.

För medan omvärlden såg ett urskillningslöst våld som drabbade civila så visade israeliska medier upp militära framgångar.

Två skilda krig? Ja, åtminstone på TV.