Se hit, G8-fruar

Det finns tillfällen när det något slitna uttrycket ”sätta kaffet i vrångstrupen” gör skäl för namnet och det var vad som hände mig morgonen den 22 oktober.

Radion stod på som vanligt när P1-morgon berättade om hur FN:s World Food Programme flugit fattiga barn från Ghana till Rom. Där fick de träffa G8-ledarnas fruar som matade de influgna barnen med sojagröt innan de flögs hem igen.

Det är bland det värsta jag har hört, nästan så att man tror det är en skröna om det inte vore så att evenemanget visas på bild i Sidas tidning Omvärlden. Har vi inte övergett idén om den gode hjälparen och den ödmjukt tacksamme mottagaren? Ännu minns jag söndagsskolans sparbössa med den lille svarte pojken på knä, som bugade när man släppte i en slant. Stoppade man i en stor, gammaldags femöring var den tung nog att få den lille pojken att bocka extra. Att FN:s World Food Programme hösten 2009 exponerar svarta fattiga barn på ett sätt som väcker associationer till söndagsskolans kränkande sparbössa är häpnadsväckande och motbjudande.

Den obehagliga bilden av välmående damer som matade barn på tillfällig andningspaus från svälten, står i stark kontrast till ett annat sätt att hantera fattigdom. En vecka före P1-morgons berättelse arrangerade Mikrofinanshuset en konferens med det utmanande namnet ”Fattigdom är lönsam”. En av deltagarna var Wilson Maina, uppvuxen i Nairobis slum.

Han vet vad hunger innebär, liksom de influgna barnen från Ghana.

”Jag ville inte vänta på att dö av hunger i min mammas hus, eftersom det är en smärtsam död. Jag valde att bli rånare och riskerade därmed att dö snabbt. Idag lever jag och har flera olika företag”, berättade han.

Wilson Maina satt i fängelse i flera perioder och där kom han i kontakt med organisationen Jamii Bora, Kenyas största mikrofinansinstitution. Han lyckades samla ihop en liten summa med rena pengar och är noga med distinktionen mellan rena och stulna pengar. Genom att spara 50 shilling kunde han låna 100. De investerades i en liten rörelse som sålde grönsaker. De rena pengarna blev fler och han kunde låna och inve­stera ännu mer. Idag äter han tre mål mat om dagen och hjälper också andra unga att få det bättre.

Jamii Bora startades 1999 av 50 tiggarkvinnor och den svenska arkitekten Ingrid Munro. Idag har organisationen 230 000 medlemmar, 90 lokalkontor i hela Kenya och en nybyggd stadsdel i utkanten av Nairobi. Verksamheterna och det egna företagandet blommar. Trygghetssystem är på väg att byggas upp, eftersom det ofta visade sig att de som inte betalade igen lånen hade goda skäl. Pengarna gick till sjukvård eller andra akuta insatser för att rädda livet. Många lyfter sig upp ur misär och fattigdom. ”Någon visade mig vägen, men jag gjorde arbetet”, säger en stolt Wilson Maina.

Det här vore väl något för fruarna till G8-ländernas ledare att bevittna? Det borde ju heller inte vara dyrare att flyga dem ner till Ghana än tvärtom? Det vore i alla fall definitivt mera smakligt.

gunhild.wallin@swipnet.se