"Bryt tystnaden om Hitlers svenska medlöpare"

Trots att många svenska läkare stödde Hitlertyskland har de aldrig behövt stå till svars för sitt förflutna, skriver Lundaläkaren Salomon Schulman.

De upphör aldrig att väcka vår avsmak, de läkare som sluter upp bakom de mest vedervärdiga regimer.

När Josef Mengele, elegant klädd och leende, stod på plattformen i Auschwitz och gav ordet selektion dess avskyvärda mening, tror vi oss ha nått ondskans slutpunkt. Men han var inte läkaretikens sista falsifiering.

Att Mengele klarade sig beror på att kollaboratörerna aldrig upphört att hjälpa judeutrotarna. Auschwitz dödsängel dog av naturliga orsaker i Brasilien flera decennier efter sitt sista medicinska tvillingexperiment.

Det var få av koncentrationslägrens läkare som straffades, fastän nästan hälften av den tyska läkarkåren i början av kriget var medlemmar i nazistpartiet.

Irmfried Eberl är idag helt okänd, fastän han i bestialitet kan mäta sig med Mengele. Denne psykiatriker gjorde sina första lärospån i rashygienens utrotningar.

Eberl lät drivmotorgas kväva handikappade – oduglingar i det tusenåriga rikets framtidsvisioner.

I kraft av sin effektivitet kom han till Treblinka, dödslägret där en miljon judar avlivades. Han var den ende läkare som steg till lägerkommendants grad – paraderande iförd vit läkarrock framför offren på deras väg in i gaskammaren.

Efter kriget internerades han i ett amerikanskt fångläger, där de forna nazisterna i smyg byggde upp sina nätverk för att ta sig in i den västtyska demokratin.

Eberl släpptes, precis som Mengele, och klarade sig i frihet några år. Han utövade till och med läkarverksamhet i eget namn. Efter det sena gripandet lyckades han begå självmord.

Även om svenska läkare inte hade blod på sina händer tillhörde många av dem tyskeriets stora tillskyndare, med de famösa fackeldemonstrationerna mot ”den judiska läkarimporten” strax före krigsutbrottet.

De blev aldrig ifrågasatta. Ännu lever några relikter, förbluffande högt uppskattade i sin kår. Några av dem har jag sett passera som respekterade klinikchefer med sin antisemitism väl dold bakom de nedlåtande leendena.

Vad döljer egentligen alla de som valt att hålla tyst, de som ännu stapplar runt som aktade akademiker på Lunds gator och som anno dazumal tillhörde Riksförbundet Sverige-Tyskland?

Vilken medlöpare vågar idag avslöja vad som försiggick i det neutrala Sverige?

Mina gamla svenska läkarkolleger tiger än idag om sitt förflutna. Trots att de tillhörde den yrkesgrupp som tydligast markerade sitt ställningstagande.

Med en välintegrerad fasad kan man te sig klanderfri – även på Förintelsens minnesdag.

SALOMON SCHULMAN