"Kriget mot terrorn förändrade världen"

Åtta år efter terrorattackerna mot USA kan vi konstatera att det efterföljande kriget mot terrorismen försvagat den internationella rättens grundläggande principer. Det skriver Wilhelm Agrell, författare och professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet.

De flesta som såg de overkliga filmsekvenserna upprepas gång på gång, förstod att terrorattackerna den 11 september skulle förändra världen, inte bara tillfälligt utan på ett mer grundläggande sätt. Det som ingen kunde veta var hur dessa förändringar skulle se ut och vilka följdverkningar de skulle få över tiden. Idag, efter åtta år, är det möjligt att göra en preliminär summering.

Förklarandet av det ”globala kriget mot terrorismen” dagen efter attackerna var en symbolhandling, ett sätt att mobilisera den amerikanska opinionen och världssamfundet. Men krigsförklaringen hade en rad sidoeffekter. Hur skulle ett sådant krig någonsin kunna vinnas? Och vid vilken punkt skulle det förklaras avslutat?

Lika vanskligt, menade kritikerna, var att upphöja en samling fanatiker till världssamfundets huvudmotståndare i en ödesmättad kamp på liv och död. Var detta inte i själva verket fiendens högsta önskan?

Ett mera närliggande problem handlade om var detta krig skulle utkämpas. Afghanistan var inget idealt mål, men kom att väljas genom förekomsten av träningsläger och terroristsympatisörer. Ockupationen av landet genomfördes dock till stor del av lokala krigsherrar som varit i krig med talibanerna sedan mitten av 1990-talet. I och med 11 september-attackerna och USA:s ingripande i Afghanistan fick Nato i den transatlantiska solidaritetens namn ta på sig en övervakande uppgift för att sedan successivt glida in i ett mer eller mindre permanent lokalt inbördeskrig som mycket mer handlade om interna maktstrider än något globalt terrorhot.

Nästa krigsfront blev på sikt mer förödande för USA och dess allierade. Irak hade ingenting med terrorattackerna i USA att göra, men hade ända sedan det första Gulfkriget 1991 utgjort ett regionalt hot och Saddam Husseins regim hade länge stått högst på Pentagons mållista. Men kriget som såg ut att ha lett till en entydig seger urartade till uppror och inbördeskrig med ofantliga politiska, mänskliga och materiella kostnader som följd. Och i det ockuperade Irak erbjöds paradoxalt nog de globala terrorister som skulle bekämpas den krigsskådeplats de annars inte skulle haft.

Det urspårade Irakkriget, och dess förhistoria av politiskt manipulerande, kom på ett mer grundläggande sätt än 11 september-attackerna att blottlägga begränsningarna i USA:s förmåga att agera som världsmakt. Händelserna i Irak, liksom Guantánamolägret och sättet att behandla den diffuse motståndarens illegala kombattanter, ledde till att USA tappade ett rättsligt och moraliskt överläge, och med det mycket av den internationella sympati som funnits direkt efter terrorattackerna.

Det är förmodligen här, i tummandet på den internationella humanitära rättens grundläggande principer, som kriget mot terrorismen fått sina allvarligaste och mest svåravhjälpta konsekvenser. När det gäller tortyrförbudet, respekten för fångars rättigheter och skyddet av civila i väpnade konflikter har klockan vridits tillbaka till en tid som många trodde vara passerad.

WILHELM AGRELL