Varje bloggare ansvarar själv för innehållet i de rubriker och blogginlägg som länkas till artiklar på Sydsvenskan.sex
FN:s kulturorgan, Unesco, riskerar att få en ny chef som accepterar inskränkningar i författares frihet och som vill rensa bort israelisk litteratur från biblioteken, skriver frilansskribenten Anna Ekström.
Storfavorit till posten som ny generaldirektör för Unesco är Egyptens kulturminister Farouk Hosni.
Trots att Hosni anses moderat möter han motstånd från bland andra franska intellektuella och det tyska kulturrådet.
Ett krav på ledaren för FN:s kulturorgan bör vara integritet i förhållande till angrepp på den konstnärliga friheten. Men Hosni har inte lyft ett finger för att skydda personer som författaren Magdi al-Shafi, som med sin korruptionskritiska tecknade roman Metro har råkat ut för disciplinpolisen; boken innehåller ”omoraliskt” vardagligt språk.
Unescochefen bör även avkrävas viss immunitet mot kulturella fördomar och rasism. På Hosnis meritlista står spridande av myten om lögnaktig judisk medieinfiltration. Israelisk kultur har han demoniserat på liknande sätt: den är omänsklig och stjäl från andras kulturarv. Ministern har portförbjudit israeliska filmer och böcker på internationella festivaler i Kairo.
På en parlamentsledamots oro över att det kunde förekomma israelska böcker på egyptiska bibliotek svarade Hosni:
”Låt oss bränna dessa böcker. Om det finns några skall jag personligen bränna dem inför dina ögon.”
Som ett utslag av historiens ironi är en av boksamlingarna det nya biblioteket i Alexandria. Det invigdes 2003 och byggdes med bidrag från Unesco.
I en intervju i den egyptiska tidskriften Al-Ahram slätar Hosni över bokbåls-uttalandet med att han bara använt typisk egyptisk slang. Som om det skulle vara en förmildrande omständighet att antisemitism och kulturförakt är så djupt rotade att de upptagits i vardagsspråket – utan att bekymra disciplinpolisen.
Senare berättar samma tidskrift att ministern bett om ursäkt. Men Hosnis försvar mot anklagelserna om antisemitism var följande:
”Hur kan vi kämpa mot oss själva? Vi är ju också semiter.”
Argumentet är både klassiskt och barockt. Ordet antisemitism betyder judefientlighet, något man bevisligen kan gripas av även om man tillhör ett så kallat semitiskt folk.
Den 26 maj meddelade den israeliska tidningen Haaretz att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i ett möte med Egyptens president Hosni Mubarak lovat att inte motarbeta valet av Hosni. Detta säger något om Israels förhandlingsläge – en verklighet fjärran från den gängse bilden av sionistisk eller israelisk världskontroll.
Avståndet mellan FN:s grundvalar och dagens organisation är stort. Med sina rasismkonferenser och hädelseresolutioner har FN:s människorättsråd blivit en karikatyr av idén om de mänskliga rättigheterna.
Skall även Unesco bli en parodi – denna gång på föresatsen att dra lärdom av historien genom kulturell öppenhet?
ANNA EKSTRÖM