"Ideologistrid i det tysta"

Är vi först och främst individer och medborgare? Eller är grupptillhörigheten - som könet, den sexuella läggningen eller etniciteten – viktigare? De olika synsätten är grund för en pågående idéstrid om efter vilka principer samhället skall fungera, skriver Ivar Arpi, masterstudent i Statsvetenskap på Syddansk Universitet i Odense.

Ett illustrerande exempel på en idéstrid är ”handhälsningskonflikten” i Halal-TV den 3 november mellan Carl Hamilton och programledarna som vägrade ta hans utsträckta hand. I efterföljande SVT Debatt den 6 november blottlades skiljelinjen mellan två olika synsätten än mer.

Idéstriden pågår även om debatten är misstänkt lågmäld, eller tystas ned när någon blir ”kränkt”. Den ena sidan förespråkar att vi först och främst utgår från vår roll som medborgare och individens rättigheter och skyldigheter.

Den andra sidan menar att vi istället skall respekteras och erkännas för våra respektive identiteter. Olika kollektiv – etniska, religiösa, sexuella med flera – anses behöva speciella rättigheter för att förhindra maktmissbruk från majoritetssamhället. Tanken är då alltså att alla kulturer själva har rätten att definiera sanning och rättvisa och att utomstående inte skall lägga sig i.

Censur av forskning och media hör hemma i diktaturer. Ändå var det precis vad som hände i Sverige när Rädda Barnen censurerade Pernilla Ouis forskningsresultat om hedersrelaterat våld. Motivet var att de inte ville ”skapa ett vi-och-dom-tänkande” Rädda Barnen står därmed för en politisk korrekthet och kulturrelativism som står i motsats till de mänskliga rättigheter de anger som sin värdegrund. Viktigast verkar vara att inte såra någons känslor.

Ouis resultat var politiskt farliga eftersom de lyfte fram förtryckande strukturer hos en kultur som hon själv inte tillhörde. De som, precis som Rädda Barnen, använder sig av kulturrelativistiska argument är nästan enbart de som har makten inom kulturer och stater som bryter mot de mänskliga rättigheterna. Det är främst de maktlösa, till exempel barn, som på det sättet förlorar sina rättigheter.

Kulturrelativism står i motsats till de mänskliga rättigheterna, som är universella. Att någon blir stött är väl inte värre än att tysta ner brott mot de mänskliga rättigheterna? Kollektiva rättigheter sker oundvikligen på bekostnad av individer.

Andra har beskrivit hur den svenska kulturdebatten befinner sig ”i ett behagligt vakuum – långt ifrån de stora värdedebatter som för närvarande förs i övriga Europa”

Och det finns ingen annan att skylla på än oss själva att det är så. De som försöker ta upp diskussionen tvingas i dagens klaustrofobiska debattklimat köra ett desperat slalomlopp mellan de negativa etiketterna ”rasist”, ”islamofob” etcetera. Voltaire skrev: ”Jag delar inte din åsikt men jag skulle dö för din rätt att uttrycka den”. Dagens motsvarande svenska devis är: ”Om du inte håller med, så håll tyst!”

Den här ideologistriden handlar om ifall vi anser att människor är i grunden lika med samma rättigheter, och där vi samtidigt känner tolerans för skillnader i seder och bruk. Eller ifall vi istället vill föra en särartspolitik där vi i grunden är åtskilda av kulturer, religioner och traditioner. Då återstår inget samhälleligt ”vi” utan istället fragmenteras det till olika mindre kollektiv som lever bredvid varandra i en segregerad mosaik.

Vi måste ha ett samhälle där vi först och främst är medborgare. Utifrån den gemenskapen kan vi respektera och uppskatta mångfalden i samhället. Endast genom att tala öppet om och diskutera det vi finner svårt, stötande eller fel kan vi nå ett samhälle där kulturer verkligen möts. Alla krockar är inte av ondo. Genom tystnad och censur kan vi kanske leva bredvid varandra för en tid men bara genom debatt kan vi leva med varandra.

IVAR ARPI

7 november 2008