"Afrikas nya chans"

Höjda livsmedelspriser är inte enbart av ondo. För första gången på decennier befinner vi oss i ett världsekonomiskt läge där det finns en efterfrågan på produkter som med fördel kan produceras i Afrika och där vi kan hjälpa till att realisera denna potential, skriver ekonomihistorikern Martin Andersson, utvecklingsforskare vid Lunds universitet.

De höjda livsmedelspriserna på världsmarknaden har potentiellt sett positiva konsekvenser för människor i u-länderna. Eftersom fattigdomen är mest utbredd på landsbygden kan stigande livsmedelspriser öka lantbrukares inkomstnivåer, speciellt i Afrika där en majoritet av befolkningen i de flesta länder är sysselsatt inom jordbruket.

Det stora problemet under de senaste decennierna, inte minst i Afrika, har varit just fallande livsmedelspriser som avhållit såväl människor som regeringar från att investera i jordbruket. Nu är helt plötsligt spelplanen en annan. Dagens prishöjningar är främst ett resultat av att världsekonomins nya tillväxtmotorer i Asien efterfrågar såväl råvaror för sin industrialisering som förändrade konsumtionsmönster i takt med att människor får ökade inkomster.

Om dessutom rika länder väljer att odla biogrödor kommer livsmedelspriserna sannolikt att stiga ytterligare vilket skulle ge afrikanska bönder en möjlighet att odla livsmedel för världsmarknaden, alternativt odla biogrödor som vi skulle vara intresserade av att handla med. Om produktiviteten sedan ökar, kommer livsmedelspriserna återigen att falla och frigöra människor från jordbruket, då med högre inkomster än tidigare, vilket stimulerar en industriell uppbyggnad i utvecklingsländerna, inte minst i Afrika. En jämnare global inkomstfördelning skulle bli den ultimata konsekvensen.

Många afrikanska länder har nu alltså chansen att bryta den neråtgående spiral som underutvecklingen de senaste decennierna inneburit och frågan man ställer sig är förstås vad vi kan göra för att positivt bidra till utvecklingen. De flesta av oss är nog överens om att det inte kommer att ske av sig självt.

Regeringar i Afrika är i regel resurssvaga och har inte alltid den kapacitet som krävs varför det åligger internationella organisationer och biståndsgivare att trycka på, inte minst initialt. Många afrikanska länder behöver inte bara tillträde till våra marknader utan också vägar och jordbruksteknologier som möjliggör ökad produktivitet. Våra insatser skulle alltså kunna vara exceptionellt betydelsefulla.

Men tyvärr är inte vägbyggen, gödningsmedel, mekanisering, tillväxt och konsumtionsökning honnörsord i mycket av dagens biståndsdiskussion som hellre talar om ekologiska odlingsmetoder, stärkande av lokala samhällen och faran med tillväxt. Att döma av de senare årens ekologiska trend om hållbar utveckling, som verkar vara omfamnad av alla oavsett partitillhörighet, finns det alltså all anledning att vara bekymrad. Det talas i snart sagt alla tänkbara sammanhang om det hållbara men dessvärre mer sällan om utveckling.

I Sverige tycks vi vara speciellt väldresserade då vi utan att blinka upprättar institut eller skriver in hållbarhetsparagrafer i högskolelagen för att påverka undervisningens innehåll medan medierna i regel inte är sena med att underblåsa den tvivelaktiga uppfattningen att vi lever i en ohållbar värld. I praktiken handlar det inte sällan om väder och att vi måste ställa om, äta mer groddar, cykla mer och framförallt enbart handla med lokalt producerade varor.

Man undrar hur detta kan bidra till ökad jordbruksproduktivitet i Afrika. Men kanske finns det ändå hopp. Häromdagen deklarerade FN:s generalsekreterare att det tjugoförsta århundradet måste bli Afrikas och menade sannolikt med detta att det är dags att omvärlden prioriterar Afrika. Likaså avser Världsbanken att ställa Afrika i fokus. Även den svenska regeringen har presenterat en ny Afrikapolitik där svenskt bistånd i större utsträckning kommer att inriktas på Afrika.

Om detta verkligen kommer att utformas till kraftfulla insatser för att stimulera det afrikanska jordbruket eller om det är munväder återstår förstås att se. För första gången på decennier befinner vi oss i ett världsekonomiskt läge då det finns en efterfrågan på produkter som med fördel kan produceras i Afrika och där vi kan hjälpa till att realisera denna potential. Låt oss hoppas att vi blir drivande för denna utveckling. Allt annat är ohållbart.

MARTIN ANDERSSON

21 april 2008