"Jag tar diagnoserna på allvar"

Sundsgymnasiets rektor Gert Åkesson träder fram efter kåseriet i gratistidningen Spegeln där han bland annat skriver att dyslexi och anorexi är uppfunna handikapp och sjukdomar

KÅSERIET

Vad ville du berätta i kåseriet i Spegeln?

– I mina kåserier tar jag upp aktuella frågor. Den här gången var det svin­influensan och hur myndigheterna har agerat i samband med den. Sedan gav jag också exempel på hur Myndighetssverige fungerar och hur intresseföreningar blir myndighetslika. Det var i det sammanhanget jag nämnde föreningarna för dyslexi, damp, adhd, Aspergers syndrom och så vidare. Exemplena var onödiga och olyckliga. Jag kunde lika gärna ha valt Sveriges Åkeri­ägarförening.

Menar du då att intresseföreningar är av ondo?

– Nej, Sverige består av intresseföreningar. De har ett berättigande och har betytt mycket för landet.

Som läsare uppfattar jag det som att du tycker att diagnoserna som du nämner är påhittade och att du gör dig rolig över dem?

– Jag skriver inte ”påhittade” utan ”uppfunna” handikapp. Det är skillnad, tycker jag. Med ”uppfunnen” menar jag att dessa sjukdomar/handikapp inte hade något namn före 1980-talet. Då talade man till exempel inte om dyslexi utan om läs- och skrivsvårigheter. När de fick namn, blev problemen tydligare.

– Jag tror att de som läst mitt kåseri i sin helhet förstår vad jag menar. För även om ordet uppfunna var felaktigt, vilket jag beklagar, tar jag diagnoserna på stort allvar. Jag vet att vissa forskare ifrågasätter dem, men det gör inte jag. För mig är de verkligen realiteter.

Är det din åsikt både som rektor och som privatperson?

– Ja. Jag hade inte kunnat vara rektor, om jag som privatperson hade haft den uppfattning som påmålats mig. Jag har alltid stått för att de som behöver hjälp ska få det. För mig gäller det både elever och personal. Det vet kommunledningen.

Hur ser stödet rent konkret ut för elevernas del?

– Vi har ett särskilt resurscentrum med fyra specialistpedagoger och två lärare som är specialiserade på läs- och skrivsvårigheter respektive adhd, damp och Aspergers syndrom. Därutöver har skolan två kuratorer som kan hjälpa elever med anorexi. Alla nyanställda får dessutom en introduktionsutbildning i hur vi arbetar med olika handikapp på skolan.

REAKTIONERNA

Hade du väntat dig att läsarreaktionerna skulle bli så häftiga?

– Nej. Jag var på semester och hade inte tillgång till vare sig Sydsvenskan eller internet. Det var först när jag kom hem förra söndagen som jag förstod att kåseriet hade väckt starka känslor. Sedan dess har jag vid informationsträffar bett både lärare och elever om ursäkt. Vid det möte jag hade med eleverna på tisdagen var matsalen fullsatt. Efteråt fick jag spontana applåder.

Hur är det med förtroendet hos föräldrarna?

– Det har varit både positiva och negativa reaktioner.

Sydsvenskan har försökt nå dig sedan förra tisdagen. Varför kontaktar du oss först nu?

– Så här i efterhand var det väl inte särskilt smart. Jag känner mig nedsablad av skriverierna. Ingen i familjen mår bra.

FRAMTIDEN

Du har lett Sundsgymnasiet sedan starten 1997 och bidragit till att skolan har fått ett mycket gott anseende. Har det inte fått en fläck nu?

– Jag och personalen ska arbeta för att det inte blir så. Vår skola har stora resurser för elever som behöver stöd, och i våras fick vi en stor guldstjärna av Skolinspektionen. Berömmet gällde just vårt resurscent­rum.

Ni fick viss kritik också?

– Ja, Skolinspektionen hade synpunkter på vår likställighetsplan. Nu håller vi på att förbättra den. Flera skolor fick påpekanden om samma sak.

Du ser inga problem med att sitta kvar som rektor?

– Nej, inte så länge jag har kommunledningens, personalens och elevernas förtroende. Och som sagt, jag står ju inte för en nedvärderande syn på sjukdom och handikapp. Jag räknar med att mitt sista stora uppdrag blir att genomföra den nya gymnasiereformen, GY11. Den är genomförd 2014.

Fortsätter du att kåsera i Spegeln?

– Jag tycker att det är roligt att skriva, även om det inte ger ett nickel. Så om jag själv får bestämma, kommer jag att medverka ytterligare några år. I nästa nummer som går ut till Staffanstorp och grannkommunerna skriver jag ett inlägg om den här affären.