English Deutsch Français Español Polski Dansk العربية

Varje bloggare ansvarar själv för innehållet i de rubriker och blogginlägg som länkas till artiklar på Sydsvenskan.sex

text:
a
a
a

Porträtt av en stad

Publicerad 6 maj 2007 23.27 | Uppdaterad 10 maj 2007 8.58

Om alla småstäder hade haft författare som Jonas Bergh och fotografer som Thomas H Johnsson hade de nog mått bättre, skriver Patrik Svensson som har läst deras nya bok ”En blues från Landskrona”.

Redan i Thomas H Johnssons förord nämns den där hösten 1980 då Öresundsvarvet lade ner och Bois åkte ur allsvenskan och vemod och förlorarmentalitet la sig som ett tjockt och orubbligt täcke över stan.

En av Thomas H Johnssons Landskronabilder

”En blues från Landskrona” är en skildring av vad som blev kvar. Det är författaren Jonas Berghs och fotografens Johnssons berättelse om Landskrona genom egna personliga ögon och historier.

Och man tänker direkt att om alla småstäder haft författare som Bergh och fotografer som Johnsson hade de nog mått bättre. För städer behöver skrivas. De behöver skildras och omvärderas. Som platser och som sociala sammanhang. Att Jonas Bergh, som tidigare bland annat varit redaktör för ”Landskronaboken”, fortsätter skriva sitt Landskrona är bara sympatiskt. Att han inte längre bor kvar i stan betyder inget. Säger han att detta är hans stad så är det så. Känslan väger tyngre än adressregistret.

Med man undrar vad de egentligen vill berätta om stan. ”Blues” signalerar hårda tider. Omslagets enda bild föreställer en utslagen skäggig man med trötta ögon. Är det Landskrona? Arbetarstaden som snubblade på vägen in i kunskapssamhället och blev liggande i det gamla, sorglig och obrukbar.

Först verkar det uppenbarligen så. Johnssons bilder är grå och ruggiga. En utbränd bil, en närbild på en man utan tänder, en mörk siluett mot en betongvägg. Det är bilder som nog skulle vara fantastiska i stort format men de ser hopklämda ut här, och alla människorna är glåmiga och trasiga.

Också texterna känns först små, liksom slutna och otillgängliga. Det är som om Jonas Bergh hela tiden måste positionera sig, hävda sin ursprungsrätt till att berätta om arbetarstaden Landskrona. Han skriver om sitt golfspelande i tonåren men intygar att han inte var snobb. Han tyckte bara om att spela golf. Han skriver om sin familj och betonar att han härstammar från ”en klassisk arbetarsläkt”. Pappa är förvisso tandläkare, men generationerna före honom hade det inte så lätt.

Han använder initialer om personer han skriver om, antyder att här finns saker som inte är ämnade för alla att förstå. Texterna är dagbokshemliga snarare än utlämnande. Privata snarare än personliga.

Men efterhand öppnar det upp sig. Efterhand blir det personligt och politiskt. Texten blir en besvärjelse mot rasister och svartmålare och våldsverkare och skitpratare. Mot den där rädslan och alienationen som är varje krisdrabbad stads värsta fiende och varje skitpratande opportunists främsta tillgång.

På slutet skriver Bergh om en tidigare grannes man, en krigshärjad flykting från Irak, och dennes historia blir som en uppmaning till honom själv att blicka framåt och utåt, att ”börja bruka allvar”. Och så öppnar sig till sist både boken och staden helt, mot havet och mot världen. Det är riktigt, riktigt vackert.

PATRIK SVENSSON

medarbetare på kulturredaktionen

BOKEN
Jonas Bergh & Thomas H Johnsson: En blues från Landskrona. Kulturföreningen JB23.