English Deutsch Français Español Polski Dansk العربية

Varje bloggare ansvarar själv för innehållet i de rubriker och blogginlägg som länkas till artiklar på Sydsvenskan.sex

Foto: Larry Watson

Whatever Works

Av Boel Gerell
Publicerad 10 juli 2009 7.00 | Uppdaterad 10 juli 2009 7.00

Genre:	Komedi
Regi:	Woody Allen
Skådespelare:	Larry David, Evan Rachel Wood, m fl.
Land:	USA

Det jazzar inte om Whatever Works. Och för en filmskapare som i så hög grad som Allen förlitar sig på rytm och tajming är bristen på sväng fatal, tycker Boel Gerell.

I mer än trettio år har manuset till ”Whatever Works” samlat damm i Woody Allens byrålåda. Huvudrollen som den maniske misantropen Boris Yellnikoff var ursprungligen skriven för komikern Zero Mostel och när han dog 1977 dog filmidén med honom.

Annat kom emellan som man säger, en rad mer eller mindre briljanta filmer exempelvis, från Oscarsbelönta genombrottet med ”Annie Hall” 1977 till återkomsten med vassa erotiska thrillern ”Match Point” 2005.

Vad som efter dessa framgångar fått Allen att famla i dammet efter det här manuskriptet är svårt att veta. 73 år gammal tycks han fortfarande sätta en ära i att producera en film om året och allt kan naturligtvis inte vara lika bra, men det brukar ändå finnas en anledning, en ny vinkel.

Här känns det mesta använt och förlegat och även om Allen själv håller sig bakom kameran gestaltar Larry David hans alter ego Boris med en hypokondrisk misantropi som ekar omisskännligt Allensk. David är annars mest känd som en av författarna bakom TV-serien ”Seinfeld” och hans reciterande spelstil hör heller inte till filmens styrka.

In i 61-årige Boris ensamma New York-liv tumlar 21-åriga yrvädret Melody (Evan Rachel Wood), komplett med perfekt figur, blont guppande lockar och lantlig southern accent. Slagen av häpnad av Boris förmenta genialitet förälskar hon sig i den fyrtio år äldre, skallige och strakbente mannen och snart är de två gifta.

Scenariot är välbekant i den ohöljt gubbsjuke Allens universum men ter sig här mer absurt än kittlande. Överlag saknar filmen dynamik och nav och inte ens inträdet av vanligtvis så lysande komediennen Patricia Clarkson i rollen som Melodys mamma lyckas lyfta filmen mer än korta stunder.

Det jazzar inte som en vän till mig sa om ett förhållande som inte fungerade. Och för en filmskapare som i så hög grad som Allen förlitar sig på rytm och tajming är bristen på sväng fatal.

Sensmoralen är krass men sympatisk, i en värld styrd av slumpen gör var och en klokast att roffa åt sig vad lycka som finns, i vilken form den än ges. Som film fungerar ”Whatever Works” sämre och känns i mycket just som en prototyp. En löst hållen drygt trettio år gammal idé till en film som redan förverkligats tillräckligt många gånger.