English Deutsch Français Español Polski Dansk العربية

Varje bloggare ansvarar själv för innehållet i de rubriker och blogginlägg som länkas till artiklar på Sydsvenskan.sex

Leonardo DiCaprio och Kate Winslet som Frank och April Wheeler i "Revolutionary Road".Foto: Francois Duhamel/Dreamworks

Revolutionary Road

Av Annika Gustafsson
Publicerad 29 januari 2009 23.30 | Uppdaterad 31 januari 2009 11.16

Orginaltitel:	Revolutionary Road
Genre:	Drama
Regi:	Sam Mendes
Skådespelare:	Kate Winslet, Leonardo DiCaprio, Kathy Bates, Michael Shannon
Land:	USA/England
Utkom år:	2009

Det finns några bildmässigt slagkraftiga korta sekvenser i början på filmen där regissören Sam Mendes ringar in den samhällskonformitet som författaren Richard Yates roman ”Revolutionary Road” (1961) närstuderar och kritiserar. Frank Wheeler (Leonardo DiCaprio) sitter på förortståget på väg till kontorsarbetet i stan. Han har hatt, kostym och slips. Männen omkring honom ser nästan identiskt lika ut. När tåget stannar väller de ut på perrongen och det blir svårt att skilja den ene från den andre.

Det är här och vid något ytterligare enstaka tillfälle som Mendes utnyttjar filmmediet och gestaltar i bild på ett sätt som litteraturen inte förmår, eftersom läsaren skapar sina egna inre bilder.

I samarbete med Filmtrailer.se

Med sin teaterbakgrund bygger Mendes sin film först och främst kring det rakt igenom ypperliga skådespeleriet från Kate Winslets, DiCaprios och samtliga birollsskådespelares sida. Michael Shannon gör till exempel en psykiskt sjuk man, doktor i matematik, men som efter 37 elchocksbehandlingar inte längre har några matematiska kunskaper kvar. Utan tillstymmelse till överspel levererar Shannon en tolkning som för ett ögonblick får huvudrollsinnehavarna att blekna.

Visserligen är Shannons roll en kliché, det vill säga galningen som sanningssägare, men just i det här fallet accepterar man det.

Han har för länge sedan genomskådat hur samhällsmaskineriet med sina givna sociala förväntningar på hur individerna ska leva förslavar och hindrar människor från att förverkliga sina drömmar, hur de rätar in sig i leden och hur de få som ens vågar känna efter vad de egentligen vill, blir sjuka eller på andra sätt krossas.

I romanen är Frank mer än hustrun, den misslyckade skådespelerskan, numera tvåbarnsmamman och hemmafrun April, huvudperson. Filmen ger henne större tyngd och historien blir i hög grad ett drama om hur 50-talets instängda förortshemmafru går under. Det är långt före p-pillret och 60-talets feministiska frigörelse och April Wheelers tillvaro har fängelsevistelsens karaktär. Tidsatmosfären, kostym och scenografi håller föga överraskande toppklass.

Men ”Revolutionary Road” hade kunnat bli en ännu intressantare film om Sam Mendes haft modet att låta den perfekta, visuella ytan någon gång spricka upp och även i bild blottlägga diskrepansen mellan individernas yttre och inre. För det är ju inget som hindrar att en lysande skådespelarfilm också tillför ytterligare en dimension via sin stil.