English Deutsch Français Español Polski Dansk العربية

Varje bloggare ansvarar själv för innehållet i de rubriker och blogginlägg som länkas till artiklar på Sydsvenskan.sex

text:
a
a
a

Arkivbild: Scanpix

Bättre se döden än att blunda för den

Av Maria Kûchen
Publicerad 6 oktober 2009 9.00 | Uppdaterad 9 oktober 2009 23.30

Vi ska alla dö – men hur förbereder vi oss bäst på det? Maria Küchen ser en mörk och en ljusare bild.

Västerlandet odlar myten att livets ändlighet inte är en fråga om ”när” utan om ”om”. I nya numret av Pockettidningen R (nr 2-3 2009), där temat är den ojämlika hälsan, konstateras: ”Kanske inom inget annat område syns en naivitet kring liv och död så tydligt som i diskussionen om hälsa”.

Hälsa är klassbundet. De bemedlade rör sig mer och äter bättre. Fattiga barn blir feta av chips och läsk framför tv:n, rika barn hålls i trim med ishockey och andra dyra sporter. Välbärgade föräldrar har tid och råd att pyssla om sig själva på ett sätt som ensamma låglönemorsor bara kan drömma om.

Pockettidningen R konstaterar att problemen med folkhälsan är strukturella snarare än individuella, ett farligt försummat faktum i en kultur som dyrkar privatisering. Jag håller med, samtidigt som individualisten i mig säger: En löprunda är gratis, all nyttig mat är inte dyr och varje människa har det yttersta ansvaret för den egna kroppen. Samspelet mellan samhällsansvar och individuellt ansvar måste vara just ett samspel.

Ett samhälle är kort sagt inte värt namnet om det systematiskt nöter ner sina fattigaste medborgare och överger dem med en allmän sjukvård slimmad till bristningsgräsen. Pockettidningen R kunde ha satt ett brutalare ljus på hur illa det faktiskt är för de sämst ställda i Sverige. För att möta dem får man i stället gå till Kristian Lundbergs bok ”Yarden”. Där belyses att det finns hederliga hårt arbetande människor i låglönejobb i vårt land idag som inte har råd att gå till doktorn överhuvudtaget.

I viss kontrast till den mörka bilden av svensk sjukvård står Anders Sundins bok ”Kärlek i cancerns tid” (W&W). Boken är en kärlekshandling till minnet av hustrun Karin som dog i cancer, men ger också inblick i hur svensk allmän sjukvård fungerar. Mitt helhetsintryck är att den fortfarande gör det.

Bristerna tycks främst finnas i vårdmiljöerna och i det mellanmänskliga. I Pockettidningen R nämns vikten av estetiskt genomtänkt sjukhusarkitektur. Karin skulle ha dött även om hon hade fått vänta på en plågsam skiktröntgen i en vackrare interiör än ett kalt källarrum med lågt i tak där det helt saknades fönster och dagsljus, men det gör mig helt gråtfärdigt rasande att hon försvagad av dödlig sjukdom och skräck behövde sitta och svälja äcklig kontrastvätska i en bunker.

Och när hon frågade sin läkare: ”Ska jag dö?” borde läkaren ha haft modet att svara: ”Ja”.

Vi ska alla dö. Anders Sundin påpekar hur dåligt förberedda vi är på det. Ur en aspekt blir hans bok en manual i döende, en paradoxalt trösterik sådan eftersom det solkiga och fula inte sopas under mattan. Att se döden i ögonen är trots allt mindre skrämmande än att blunda.

Maria Kûchen, författare.