English Deutsch Français Español Polski Dansk العربية

Varje bloggare ansvarar själv för innehållet i de rubriker och blogginlägg som länkas till artiklar på Sydsvenskan.sex

text:
a
a
a

"Winterreise" av Christopher Rådlund 2004.

Naziestetiken är uppenbar

Av Eva Ström
Publicerad 30 juli 2009 8.40 | Uppdaterad 30 juli 2009 13.33

Nej, retrogardisterna är inte nazister bara för att de använder en viss estetik. Eva Ström svarar på Johan Lundbergs inlägg 29.7

När Johan Lundberg och Christopher Rådlund presenterar sin utställning och bok ”Figurationer” som ett antimodernistiskt projekt som blickar bakåt i tiden tycker jag det är min skyldighet att erinra om tidigare historiska företag som haft liknande målsättning. Den mycket kända utställningen 1937 som nazisterna anordnade mot modernistisk konst (Entartete Kunst) och den tvillingutställning med av regimen sanktionerad konst blev en så given parallell för mig när jag besökte Edsvik att det inte gick att undertrycka, och förklarade den djupa beklämning jag kände när jag såg prov på den konst som visades.

Jag fann i flera verk, dock inte alla, paralleller i den estetik som Edsvik visade och nazikonstens, och det är detta förhållande som kuratorerna borde ha tagit upp, diskuterat och problematiserat i sin utställning och sin katalog. Vilka estetiska ideal finns exempelvis bakom Christopher Rådlunds ”Winterreise”, återgivet i boken ”Figurationer”, där man ser åtta symmetriska pelare i ett tomt vinterlandskap under en apokalyptiskt dov och ödesmättad himmel? För mig pekar bilden mot nazikonstens estetik, och man måste vara antingen okunnig, estetiskt okänslig eller blunda för att inte få associationer i den riktningen.

Att använda sig av en viss estetik är inte detsamma som att bekänna sig till en viss ideologi, och jag har aldrig påstått att någon av konstnärerna eller kuratorerna skulle vara nazianstruken. Att diskutera estetik måste vara fullt möjligt, i synnerhet på en konstutställning. En avgörande fråga är om det går att helt frikoppla estetik från ideologi.

Varför har då vissa retrogardistiska konstnärer använt sig av dessa grepp? Är det en medveten flirt med den nazistiska estetiken? Öser man ur gemensamma populistiska källor? Är det ett omedvetet drag, grundat på en oreflekterad, gemensam estetisk grundsyn? Eller har det en vidare ideologisk innebörd? Har man samma grundsyn i konstfrågor eller tar man avstånd ifrån nazikonstens estetik? Det framgår varken av utställning eller katalog och detta borde Lundberg och Rådberg ha klargjort, diskuterat och problematiserat. Nu faller ytterligare ett vagt och grumligt ljus över ett vagt och grumligt måleri.