English Deutsch Français Español Polski Dansk العربية

Varje bloggare ansvarar själv för innehållet i de rubriker och blogginlägg som länkas till artiklar på Sydsvenskan.sex

Foto: Elin Berge

Fever Ray

Av Anders Jaderup
Publicerad 20 januari 2009 23.30 | Uppdaterad 21 januari 2009 8.34

Artist:	Fever Ray
Genre:	Pop/Electronica
Skivbolag:	Rabid
Utkom år:	2008

Karin Dreijer Andersson är tillbaka – den här gången med soloprojektet Fever Ray, och en skiva som rör sig mellan övergiven electropop och långsam techno, skriver Anders Jaderup.

När nyheten kom i höstas att The Knife jobbar med en opera om Charles Darwin befann sig syskonduons ena halva, Olof Dreijer, i Amazonas för att sampla ljud från landdjur och fiskar.

Förmodligen är det bara logiskt att en grupp som i samband med senaste skivan vägrade låta sig fotograferas utan sina hemmagjorda fågelmasker ska vara med och hylla 150-årsjubileet av ”Om arternas uppkomst”.

Kanske var det också i samband med brorsans tripp till Sydamerika som Karin Dreijer Andersson fick tid att färdigställa debutskivan med soloprojektet Fever Ray. Utan broderns inflytande håller hon i stort sett musiken borta från dansgolvet, och albumet

– som släpps i skivhandeln först den 18 mars, men som redan nu finns att köpa digitalt – rör sig i en vintergnistrande skymningszon mellan övergiven electropop och långsam techno.

Ändå är det mycket som känns igen från ”Silent Shout”, som belönades med sex stycken Grammisar för ett par år sedan.

Den förvrängda sångrösten, som luckrar upp gränsen mellan kvinnligt och manligt, tar plats direkt i inledande ”If I Had a Heart”. Singellåtens dova mekaniska malande kan först tyckas händelselöst men utvecklas till en långsam besvärjelse. Som mest kuslig låter rösten i slingrande ”Concrete Walls”, en låt som den mörkrädde nog bör undvika att spela när han eller hon är ensam hemma på kvällen.

Å andra sidan, ”When I Grow Up” och rättframt poppiga ”Seven” höjer tempot och det är egentligen bara oljefatsljuden som fattas för att låtarna skulle kunna ha platsat på The Knifes mer pastellfärgade genombrottsplatta ”Deep Cuts”.

Fever Ray-skivan är gjord dels med Christoffer Berg som även producerat The Knife, dels med stockholmska producentduon Van Rivers & the Subliminal Kid. På sina ställen värms elektroniken av traditionella instrument, och även om musiken inte flyttar fram positionerna på samma sätt som Karin Dreijer Andersson tidigare gjort så är blicken hela tiden riktad mot framtiden.

”Keep the Streets Empty for Me”, som hamnar nära Titiyos senaste album, är en soulballad för nästa istid, och med sina japanska skuggor är ”Triangle Walks” väldigt intelligent åttiotalspop – och då tänker jag snarare på 2080 än 1980.

Om jag känner The Knife rätt kommer Darwinoperan ”Tomorrow in a Year” – med musik och libretto av Dreijersyskonen, och tänkt premiär i september – att bli något utöver det vanliga. Till dess räcker det fint med Fever Ray.

Bästa spår: Triangle Walks