English Deutsch Français Español Polski Dansk العربية

Varje bloggare ansvarar själv för innehållet i de rubriker och blogginlägg som länkas till artiklar på Sydsvenskan.sex

text:
a
a
a

Superlärarna i SVT:s serie från Johannesskolan i Malmö. Fr v: Magnus Helldén, Stavros Louca, Christin Lund, Gunilla Hammar Säfström, Tony Kinberg, Igor Ardoris, Harriette Persson och Carolina Ohlsson. Foto: Nils Bergendal

Krävande superlärare

Publicerad 5 maj 2008 23.29 | Uppdaterad 5 maj 2008 23.29

När vi önskar oss bättre lärare är det pappafiguren som kommer tillbaka, konstaterar Anna Larsdotter..

Just nu känns behovet av lärarhjältar stort, för min del triggat av SVT-såpan ”Klass 9A” och av nya dystra rapporter om den svenska lärarutbildningen.

Ikväll får vi träffa Stavros, Gunilla, Igor och deras elever på Johannesskolan för sista gången. Mitt mest bestående intryck av serien är att det verkar roligt att vara lärare! För att de, med rätt uppbackning, kan förändra viktiga saker: människors och samhällens framtid.

Samtidigt med serien läser jag en doktorsavhandling av sociologen Sofia Persson, ”Läraryrkets uppkomst och förändring”, just utkommen vid Göteborgs universitet. Att historia är viktigt för att begripa sin samtid är ett uttryck som nästan blivit en floskel, men här är det faktiskt på sin plats. Persson kastar i sin rediga historiska exposé ljus över den slingrande svenska skolvägen, från folkbildning till utbildningsmarknad.

Lars Leijonborg borde läsa den som en grund för sina utlovade satsningar på en förbättrad lärarutbildning. För en gammal liberal som högskoleministern finns det mycket att återinspireras av i berättelsen om 1800-talets reformivrare och deras kamp för ett jämlikare samhälle. Den där längtan att sopa ut allt gammalt och skapa en ny grund, för alla att stå på.

Det känns lite obehagligt att skriva det, men de ”lärare” som fanns att tillgå för vanligt folk före folkskolan var sådana som av samhället definierades som odugliga till annat. Om allt övrigt var stängt så kunde man åtminstone bli skolmoster. Nej jag tror väl ändå inte att vi kommer att hamna där igen...

Sofia Persson visar i sin bok hur synen på den svenska läraren förändrats under 1900-talet. I början betraktades han, för det var mestadels en han, som en allmänbildad auktoritet, en naturbegåvad handledare. Men någon gång efter 1970 förändrades bilden, idealläraren blev en gränslös tjänare som flexibelt och utan knot anpassade sig efter andras behov.

Det här var inte bara något som hände, utan en utveckling som aktivt drevs fram av myndigheterna. Småskolelärarinnan, som från början på nåder beretts plats i katedern eftersom hon var billig och bra på att vårda, fick följa med allt högre upp i åldrarna. Hennes ”moderskall” ansågs göra henne lämplig.

I det näst sista programmet av ”Klass 9A” får en mamma frågan om varför ”superlärarna” varit så bra. Hon svarar att det är för att de behandlat eleverna som de vuxna de är på väg att bli. De har ställt krav. Är det kanske den gamla tidens folkskollärare vi vill ha tillbaka, de som levde snarare än arbetade som lärare? Jag är frestad att säga ja. Men nej, visst är matteläraren Stavros en auktoritet, men också något av en kompis och pappa, som han själv säger.

Ordet ”superlärare” är faktiskt på sin plats – de krav vi måste ställa på dagens skolfolk är kanske högre än någonsin förr.

Därför måste de också ha den bästa utbildningen. Vi har inte råd med fler småskolelärarinnor i de högre klasserna, av vilket kön de vara må.

Och om ordet ”kall” i framtiden ska förknippas med läraryrket, så hoppat jag att det blir i form av ett ”faderskall”.

ANNA LARSDOTTER

journalist