English Deutsch Français Español Polski Dansk العربية

Varje bloggare ansvarar själv för innehållet i de rubriker och blogginlägg som länkas till artiklar på Sydsvenskan.sex

text:
a
a
a

Don’t cry for Triangelfilm

Publicerad 11 augusti 2007 23.32 | Uppdaterad 15 augusti 2007 12.54

Film-Sverige vann inget på försöken att sätta stopp för SF.

Denna krönika är en orättvis betraktelse. Den gör dessutom något så fult som sparkar på någon som redan ligger. Ändå måste det sägas: Film-Sverige i allmänhet och Film-Malmö i synnerhet hade idag befunnit sig i ett mycket bättre läge om Mattias Nohrborg & Co givit fan i att försöka rädda landets biobesökare från SF.

Det har sedan urminnes tider förts en filosofisk diskussion om huruvida man ska bedöma en handling enbart efter dess objektiva resultat eller om man också ska väga in intentionerna bakom. Rent objektivt är det otvivelaktigt så att alla som älskar film i detta avlånga land och i denna stad idag varit mycket lyckligare om SF fått köpa Sandrew mot det löfte man utfärdade om att profilera den gamla kedjan mot kvalitetsfilm. I ett litet land som Sverige är det ibland bättre att ha en ägare än ingen ägare alls. Fråga journalisterna på Arbetet. Marita Ulvskog förde krig mot Bonniers ställning på mediemarknaden men när det knep bönade och bad hon i alla fall om att de skulle ta Arbetet under sina vingar. Vilket hade varit bättre än dagens tomma tidningshus.

Det samma kan sägas om Konkurrensverkets agerande vad gäller Sandrews. Hur mycket granskade man egentligen Nohrborgs och Fladens ekonomiska kalkyler? Kan man verkligen skylla allt på att SF var taskigt och stoppade distribution av ett antal blockbusters? Eller var det så att vare sig de nya ägarna eller Konkurrensverket hade koll på vad de gav sig in på?

Det är illa nog att Anders Sandrews en gång så stolta skapelse nu slutgiltigt går upp i rök. Men att låta det hela gå dithän att även Triangelfilm och, som lök på laxen, Malmös vattenhål Spegeln dras med i fallet är obegripligt. Har någon frågat sig hur det egentligen stod till med kompetensen när Sveriges cineaster drabbades av denna Trippelwammy?

Det skär i hjärtat att titta på Kino i Lunds annonser ”Farväl till Triangelfilm”. Det är ingen tröst, som Annika Gustafsson skriver på dessa sidor, att man alltid kan ta tåget till Köpenhamn. Jag vägrar! Jag vill kunna sätta mig på min cykel och på femton minuter kliva innanför dörrarna till en anständig bio som visar annat än amerikansk mainstreamsmörja. Och jag orkar inte bara sitta och hålla med alla som tycker så synd om Nohrborg & Co. Det är deras fel också. Nu kan SF och Svenska Bio slakta Sandrews bäst de gitter. Chansen att ställa krav försvann med intåget av de vita riddarna från Malmö.

Så vad bör göras? För mig finns bara ett alternativ för Spegeln: Folkets Bio. De bryr sig om film. De har med Zita i Stockholm och Haga Bion i Göteborg visat att de kan driva biografer som handlar om det som biografer ska handla om. Dessutom var Zita en av de första som integrerade salong och restaurang, vilket Nohrborg pratade om. En av mina angenämaste filmupplevelser hade jag på Zita där kvällen började med en kryddstark wok, en stor stark och två turkisk pepparshots för att avslutas med ”I andras ögon”.

Folkets Hus och Parker är nog bra och de har gjort en fantastisk insats med sitt e-biokoncept och är inne på något verkligt intressant med Folkets Hub-projektet (som alla kulturintresserade borde kolla upp på nätet). Men Folkets Hus huvudsyfte är att rädda Folkets Hus. Inget fel i det. Men för dem är trots allt film bara ett medel – inte ett mål i sig.

BJARNE STENQUIST

journalist

Läs också