English Deutsch Français Español Polski Dansk العربية

Varje bloggare ansvarar själv för innehållet i de rubriker och blogginlägg som länkas till artiklar på Sydsvenskan.sex

text:
a
a
a

Klimatets etiska dimensioner

Publicerad 31 maj 2007 23.28 | Uppdaterad 5 juni 2007 13.47

Det finns fler obekväma frågor gömda i klimatförändringen, skriver Sven Cahling som lyssnat till förre klimatförhandlaren Don Brown. Vem ska få leva och vem ska dö?

Under den nyligen avslutade 15:e sessionen med FN:s kommission för hållbar utveckling i FN-skrapan i New York, hålls ett mindre uppmärksammat sidomöte i konferensrum B. Det har organiserats av regeringarna i Tuvalu och Marshallöarna, med rubriken ”Klimatförändringens etiska dimension”.

Don Brown under sitt anförande i FN. Bild: Youtube

Det är på något sätt självklart att mötet hålls vid sidan av, i ett trångt och kalt litet rum, för ämnet är farligt brännbart. ”Om världen behandlade klimatfrågan som en moralisk fråga”, säger Don Brown, klimatförhandlare under Clinton, ”skulle det radikalt förändra pågående förhandlingar”.

Efter år av debatt om hur farliga klimatförändringarna är, och vad som orsakar dem, har blickarna äntligen kunnat vändas framåt. Nu diskuteras åtgärder och åtgärdstakt.

Men mellan raderna i såväl politiska och ekonomiska som vetenskapliga dokument döljs en rad moraliska och etiska frågor i vilka världen ännu inte tagit ställning. Don Brown, som nu arbetar vid Penn State University, identifierar flera. Den mest avgörande: var går gränsen för hur stora utsläpp som kan tillåtas?

Den frågan avgör, säger Brown, vilka som ska få leva och vilka som ska få dö. Ska Tuvalu tillåtas överleva? Ska Marshallöarna? Och vilka ska ha rätt att använda atmosfären som avlopp? Om dagens sju miljarder ton koldioxid om året ska minskas till två eller tre, hur ska de fördelas? Ska USA få släppa ut mer per capita än Indien eller Kina?

Brown talar intensivt och engagerat. Han pekar på hur USA i tjugo år har använt ursäkter som: vi gör inget innan alla andra också gör något. ”Det är en moralisk fråga. Kan en brottsling bestämma att han inte behöver sluta begå brott, med hänvisning till att hans medbrottslingar inte har slutat?”

Sedan 2004 har Penn State University, med hjälp av filosofer och teologer, analyserat och dokumenterat klimatfrågans etiska dimension. Det syns på Don Brown hur frustrerad han är av att den inte får större utrymme, men är det möjligt att det nu ändå är på väg, att med debatten om den obekväma sanningen bakom oss följer en debatt om dessa minst lika obekväma sanningar?

Låt oss hoppas det, av två skäl. Det ena är att en global lösning på klimatfrågan sannolikt bara blir framgångsrik om den upplevs som rättvis. Det andra: kanske är det så att det inte räcker med kunskap, att det inte räcker att vi förstår frågan, att våra åtgärder varken blir tillräckligt kraftfulla eller tillräckligt snabba förrän vi också känner den i hjärtat och i magen.

Don Brown avslutar sitt elva minuter långa anförande i konferensrum B med att hänvisa till något författaren och miljöaktivisten Bill McKibben skrev i New York Times 1999. McKibben berättade om sina föräldrar. De var godhjärtade människor. Han hade undrat hur de så länge kunde undgå att se rasismen och segregationen i dåtidens USA. Nu började han förstå. Det var inte förrän de med egna ögon såg hur polishundarna slet demonstranterna blodiga, på bron i Selma, Alabama, som de förstod.

”Vi behöver samma slags känslomässiga insikt om dagens miljösituation om vi ska kunna klara de stora kliv vi snart måste ta”, skrev McKibben. Brown frågar ”Vilka är hundarna på bron för det här problemet?”.

Och jag undrar: måste vi vänta på hundarna?

SVEN CAHLING

frilansskribent

Fotnot. Don Browns anförande finns på www.youtube.com