English Deutsch Français Español Polski Dansk العربية

Varje bloggare ansvarar själv för innehållet i de rubriker och blogginlägg som länkas till artiklar på Sydsvenskan.sex

text:
a
a
a

Pernilla Ståhl om Berlusconis jackpot

Publicerad 3 januari 2006 9.16 | Uppdaterad 3 januari 2006 10.34

Italiens premiärminister får mer makt och mer pengar när Italien går över till digital-tv.

I Italien har regeringen, ledd av Silvio Berlusconi, drivit på övergången från analog till digital tv. Tanken är att det analoga nätet ska vara utbytt mot ett digitalt redan i slutet av 2006.

Den nya tekniken ger, enligt regeringen, fler kanaler, mer konkurrens och ökad pluralism. Men övergången till digital tv innebär också att familjen Berlusconi får mer pengar och större inflytande över tv-marknaden.
Privata tv-bolaget Mediaset, som till stora delar ägs och styrs av premiärministern och hans familj, är den största aktören vad gäller digital markbunden television i Italien.

Regeringen har anslagit runt 200 miljoner euro för att subventionera tittarnas införskaffande av mottagare. En av de främsta försäljarna av mottagare för digital-tv är solari.com som ägs av Paolo Berlusconi, bror till Silvio.

Som den italienska veckotidskriften L´Espresso konstaterade nyligen påbjuder regeringen i praktiken tv-tittarna att köpa en mottagare av Paolo Berlusconi för att kunna se på Silvio Berlusconis program.

Att premiärminister Silvio Berlusconi är en framgångsrik och durkdriven affärsman är inget nytt. Att han har stora ekonomiska intressen inom medier och reklam är heller inget nytt. Det anmärkningsvärda är att den potentiella intressekonflikt som hans dubbla roller innebär ännu inte fått någon ordentlig lösning.

Berlusconis politiska karriär är, givetvis, inte bara ett uttryck för hans medieinnehav. Det framhåller också massmedieforskarna Monika Djerf-Pierre och Lennart Weibull i rapporten Par Condicio? Politisk partiskhet i italienska medier.

Författarna konstaterar att den italienska journalistiken är politiserad. Objektivitet är inte något självklart journalistiskt ideal. De italienska tidningsläsarna och tv-tittarna är normalt skeptiska till mediebudskapen, skriver Djerf-Pierre och Weibull. Författarna för ett resonemang om att det italienska systemet inte bara fostrar "en kritisk reflexivitet i förhållande till politikerna och deras budskap, utan också till medierna och journalisterna".

Italiens mediepolitik är ett typexempel på en "sydeuropeisk polariserad pluralistisk modell". Medierna är partiska, men det finns en mångfald i partiskheten. Kanalerna på den statliga televisionen Rai delas exempelvis traditionellt upp mellan partierna. Politikerna har stort inflytande över tillsättningen av redaktörer. Berlusconi har kontroll även över den statliga televisionen.

Frågan är om man kan tala om mångfald i partiskheten när en och samma part kontrollerar så stor del av den granskande makten. Berlusconis dominans är snarare hot mot än del av den italienska modellen.

Djerf-Pierre och Weibull skriver om lagen Par condicio, som kom år 2000. Lagen syftar till att ge alla partier likvärdig uppmärksamhet i medierna, framför allt televisionen, månaden före ett val. Men lagen kan kringgås på olika sätt. Inför valet 2001 undvek exempelvis Berlusconis Mediaset politiska program vilket innebar att det inte heller behövde ge motståndarsidan, center-vänsteralliansen, något större utrymme. Exemplet illustrerar det problematiska med Berlusconis dubbla roller som premiärminister och mediemogul - ett problem som inte blir mindre av övergången till digital tv.

PERNILLA STÅHL
frilansskribent