Ett telefonsamtal – och kollegan fick packa ihop

När jag kom till jobbet i onsdags morse var min arbetskamrats skrivbord städat och hennes bokhylla tom. Det finns sex arbetsplatser i det rum på den danska morgontidningen Berlingske Tidende, där Sydsvenskan är hyresgäst.

Charlotte som sitter vid fönstret har ibland småklagat över buller och drag.

Min fantasi sträckte sig inte längre än till att hon fått flytta till ett mindre rum.

– Nej, Charlotte har fått sparken! sa Flemming.

Efter 18 års anställning hade hon fått erfara vad det berömda danska flexicurity-systemet kan innebära för löntagaren.

Alla på tidningen har vetat att ett nytt sparkpaket var på väg. Första budet var att drygt trettio medarbetare skulle bort, sedan tjugo. Oron fick flera att byta jobb, så siffran sjönk ytterligare.

Tre som själva ville sluta, ville arbetsgivaren inte släppa. När allt förhandlats klart var det fyra som skulle avskedas.

Måndag eftermiddag klockan 15.30 var hela redaktionen beordrad att sitta på sina arbetsplatser vid sina telefoner.

– Det gjorde vi och hoppades förstås att det inte skulle ringa, sa Flemming.

När det gått en kvart och alla började känna sig säkra, ringde Charlottes telefon.

Hon fick veta att hon var en av de fyra, och att hon skulle få sexton månadslöner.

En hörde till debattredaktionen och en annan var bilskribent. Han närmar sig de 60 och har varit på tidningen i mer än 30 år. Den fjärde visade sig vara personalrepresentant i styrelsen, så där tvingades ledningen backa. Om någon annan avskedas i stället vet ingen just nu.

Charlotte blev arg, ledsen, häpen och orolig. Rasande gick hon hem.

Varför just jag? Det var den tanken som plågade henne mest, sa hon.

Tisdag kom hon tillbaka och samlade ihop sina saker. På hennes bord ligger en bunt oanvända block kvar. Vid fönstret står en tv som aldrig hann bli inkopplad.

På eftermiddagen gick rumskamraterna ner till ett fik där Charlotte väntade med andra som mist jobbet, några som slutat frivilligt och sin man.

Onsdag morgon ringde hon och hälsade att det bästa med träffen var att arbetskamraterna fått henne att känna att hon inte skulle ta det personligt att just hon fick gå.

Någon motivering har Charlotte inte fått och det kommer hon heller inte att få. Arbetsledningen väljer fritt. Och brukar säga att om man i goda tider gör sig av med medarbetare som jobbat länge, så har man råd att betala dem fler månadslöner.

Det är inte ett argument som har stor tyngd hos personalen. I de olika redaktionsrummen handlar spekulationerna i stället om personliga motsättningar, gamla oförätter, medarbetare som vågar stå för vad de tycker och uppfattas som obekväma.

Bristen på arbetskraft är stor i Danmark. För den som i högkonjunktur arbetar i ett yrke där arbetsgivarna skriker efter folk, är flexicurity-systemet inget hot. De kan få ett nytt jobb genast.

Men högkonjunkturen ser ut att ha passerat sin topp.

Danmarks Radio har just avskedat 300 medarbetare. Hemburna gratistidningen Dato dog för någon månad sedan. Arbetsmarknaden för journalister i 50- och 60-årsåldern är inte lysande, ens för den som har sexton månadslöner på sig att hitta nytt jobb.

– Nu vet jag hur det går till i alla fall, sa journalistpraktikanten Christian något skakad och mycket klokare.